ingarna at sidan. Den foer aenda inte till nagot slut, och vi aero ju
soener av samma far.

Vaerden stannade foervanad framfoer dem med haenderna i sidan.

--Aero ni redan troetta, unga maen? fragade han. Vilka aero ni? Jag kaenner
er inte. Ni ha inte foerr varit haer med de andra, fast jag har sa snaella
tjaenarinnor.

--Jag taenker, svarade den aeldre kort, att vi, likavael som de andra, aero
goda bondesoener, som kommit hit ut foer att goera var lycka. Daer hemma ha
vi var odal, vi som de.

--Kaenner du inte Ingemund och Hallsten, Folkesoenerna? ropade de andra
vaeringarna fran sofforna. Na, da laer du inte heller fa veta mycket genom
att fraga. Talar Hallsten foer mycket, sa talar Ingemund foer litet.
Alltid star han till hands bakom sin fraende och klappar honom varnande i
ryggen. Alltid ha de nagot emellan sig, som de sakta sta och tvista om.
Och aenda halla de lika bestaendigt ihop som goda broeder!

--Sa aer det alltid med riktigt goda broeder, svarade vaerden, naera att
falla framstupa pa sin paels, och gick ater bort och dukade pa golvet.
Ungt folk har alltid hemligheter.

--Ungt folk!--Vaeringarna boerjade storskratta.--Ja, vi fa alltid heta
unga foer vart klara skinns skull, och aenda finns det vael knappt nagon av
oss haer, som inte sett sina fyrtio vintrar eller mer.

Av Folke Filbyter hade Ingemund aervt den starka kroppsbyggnaden och av
Jorgrimmes dotter den brunaktiga huden, som tycktes hetta under en
staendig solbraenna. Daerfoer sag han ocksa aeldre ut, men omkring Hallstens
oeppna ansikte dansade ett ljust silkeshar i fylliga lockar, och bada
voro fruktade infoer kvinnor, men aennu mer infoer maen. Deras blagra oegon
glindrade, som pa tva yra maenniskor, men de voro icke druckna av vin
utan av luften, av glaedjen att andas, att ga, att sova, att aeta, att var
morgon vakna levande och starka. De kaende sig icke sma under stjaernorna
utan samhoeriga med bade sol och mane och hela jorden omkring dem. De
trodde, att allt var deras och att de bara behoevde raecka ut handen foer
att taga det. De kommo med buller och ovaesen som en svaerm av varfaglar,
men mitt i yrseln blevo de ploetsligt inbundna och kloka, ty de voro tva
maen, som lovat sig att icke stupa utan vinna.

--Hallsten! sade Ingemund med barskt allvar, och munskaegget spetsade sig
uppat oever hans tjocka laeppar. Foer saekerhetens skull saenkte han roesten
och drog honom med sig ut i manljuset vid raeckverket.--Foerrad dig nu
inte genom