fruktade de i voerdnad att vidroera den, och slutligen kysste
de aeven guldoernen.
--Gud foerbarme sig oever denna brottets stad! mumlade de. Det aer
kejsarens!
--Ja, det aer kejsarens, svarade budbaeraren och drog djupt efter anden.
Foersta ni tecknet? Minnas ni, vad det betyder, naer hans purpurstoevel
blir kastad framfoer vaeringarna?
--Kejsaren aer doed!
--Alla veta ni, att han laenge varit sjuklig. Praesterna foerbjoedo honom
att dricka vin och laekarna att dricka vatten. Daerfoer laet han i afton
bjuda sig en sorbet. Vad som fanns pa botten i den baegaren, vet kanske
den troestloest soerjande makan, kanske den fromme patriarken, men vi
vaeringar veta ingenting. Och vi vilja ingenting veta.
--Nej, vi vilja ingenting veta. Vi foersta bara, att naer kejsarens
purpurstoevel kastas foer oss, vaeringar, da betyder det, att vi ha raett
till polutasvarv.
--Det betyder sa, och nu bli vi rika, sade budbaeraren, men alla gingo de
ganska troegt och langsamt utfoer trappan, ty de hade haft kejsarens gunst
och voro honom tillgivna.
Var och en letade bland spardorna, som stodo uppstaellda mot vaeggen, foer
att finna sin. I manskenet var det laett att igenkaenna bomaerket. Det sag
naestan ut, som hade de blygts att skynda, sa langsamt gingo de oever
torget, och flera ganger stannade de och samsprakade halvhoegt. Ingemund
och Hallsten viskade om, att samma skepp, som foert dem dit, aennu lag
kvar i hamnen, fast med lappade segel. Oever deras blaenkande
silverhjaelmar floeg da och da ett kvaevt klagorop fran haerbaerget, men
annars hoerdes endast bradskande fotsteg. Oupphoerligt moette de hovmaen,
som foersvunno i huvudkyrkan, daer lamporna boerjade taendas kring
marmorstoettorna fran Efesos.
--Vaeringarna, vaeringarna! ropade de slutligen och dundrade med spardorna
pa palatsets jaernport, och genast gick den lydigt upp som av sig sjaelv.
Den foersta garden var fylld av vakter. En svart slavgosse stod vid
springvattnet med facklan hoejd oever det ulliga huvudet och graet. Laengre
bort sago vaeringarna, att porten till den inre garden var halvoeppen,
och daer roerde sig en maengd skridljus och lyktor. Da begynte de naestan
alla pa en gang att ga allt haeftigare och fortare och slutligen att
springa.
--Vaeringarna, vaeringarna! tjoeto de och hoeggo blint omkring sig med
spardorna, sa att nagra beto sig fast i cypress-stammarna och blevo
sittande.
De rusade in pa den innersta garden i vild oordning som den uth
|