du enig med mig, sa ga vi till segels redan i morgon.
Jag aer viss om att vi skola fa tillraeckligt manga med oss foer att kunna
skoeta snaeckan. Det har snoegat manga vintrar oever Folketuna, sedan vi
voro daer, och fast det var svart att trivas med den gamle i snusket och
foervildningen, vet du nog baest sjaelv, vad som binder oss att fara hem.
Det aer aennu sa laenge var hemlighet. Enligt vad jag foernummit, ligger en
stor hoevding fran folklanden i Svitjod nu med sin flotta i vaesterviking
och har foerirrat sig aenda ned till Nioerva sund. Hans maen kalla honom
Blot-Sven, daerfoer att han aer hedning och fasthaller den gamla seden att
offra en hoek eller nagon annan rovfagel, sa ofta han gar till sjoess.
Visserligen aero ju vi doepta kristna, men en stor maengd kristet folk laer
ocksa vara med honom. Det aer daerfoer min asikt, att vi raskt skola segla
till honom foerbi Sikeloe utan att daerfoer foersma ett gott strandhugg
emellanat, om tillfaelle bjuds.

--Jag har ocksa hoert om Blot-Sven, men det laer vara en misstrodd man,
som envist foerfoeljs av otur. Nyss var han naera att bli tagen till konung
av hedningarna i Uppsala, men han hade sin otur med sig, och allmogen
valde i staellet hans svager Inge. God skytt laer han vara, men det
pastas, att naer han spaenner en bage, brister straengen. Det finns ett
ordstaev: Naer Sven spar solvaeder, blir det regn.

--En dalig spaman aer inte att foerakta, sade Ingemund. Man kan ha lika
stor nytta av honom som av en god, bara man pa foerhand vet, att han
alltid spar falskt. Sedan raettar man sig daerefter. Sven laer saellan ha en
hjaelm pa huvudet eller raka sin haka som andra vikingar, men han aer vida
beroemd bade foer sina haerjarefaerder och sin slughet. Han laer ocksa vara
en skicklig harpolekare, fast han foeraktar de unga islaendska skalderna,
som bara smickra de nu levande. Sjaelv laer han hellre sjunga de uraldriga
och annars naestan bortgloemda blotkvaedena till asagudarna och asynjorna.
Oenska vi att uppna hemmet levande, aer det en god laegenhet foer oss att
segla i sa stort saellskap.

Hallsten fann att det var klokt taenkt och behoevde icke oevertalas laengre,
innan han foerklarade sig villig. Broederna gingo daerfoer hem till
vaeringsgarden foer att uppsaega tjaensten och samla hop sina
tillhoerigheter, som varken voro oansenliga eller fa. Manga av de andra
vaeringarna hade ocksa hunnit att troettna, och det var sammanraeknat
trettio maen, som i dagningen gin