daktsfulla sang och ploetsligt tystnat,
och endast de jaemna arslagen hoerdes, medan baten gled fram pa sin
ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada
lag, som var samlat inom relingen, hade upphoert att skratta och sjunga
och lyssnade nu foer omvaexlings skull till pelarmannens sang.

Batens foerstaev var prydd med rosor, blomsterkedjor haengde kring hans
sidor; tva gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, foerde arorna,
Praxinoa, den foertjusande hetaeren, satt som haerskarinna oever rodret.
Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnessloe
eftervaerld foergaetne skalden, lag vardsloest utstraeckt pa svaellande
dynor med huvudet i Praxinoas knae och svaermade, smaleende, lycklig och
halvrusig, bland manen, stjaernorna och de vita stroemolnen. Palladios,
sangaren, som nyss hade tystnat, satt daer bredvid med ena armen kring
sin cittra och den andra kring livet pa en femtonarig, svartoegd,
syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk foertjusning till
pelarhelgonets straeva sang. Karmides, insvept i en veckrik mantel, lag
i samma behagliga staellning som hans vaen Olympiodoros, men i staellet
foer att vaelja ett lika hult oerngott i Myros knae, hade han med armbagen
stoedd emot relingen lutat sig oever vattnet och roade sig med att skada
manens bild daer nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala
boeljan. Myro hade tagit kransen fran hans huvud foer att flaeta violer i
rosorna och kastade allt emellanat, liksom det oevriga saellskapet, en
blick bort till pelaren och smaskrattade eller foersoekte smaskratta,
alldeles som det oevriga saellskapet, at den underliga, skrovliga
sangen, som likvael skar igenom maerg och ben, allvarlig som han var,
och i de kaenslor, de tankar, han vaeckte och uttalade, sa avbrytande
mot den sorgloesa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen,
den skoena natten med dess trolska ljus.

Ty Simon sjoeng om nagot, som aer jaemmerfullt och foerkrossat, om en
varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smaekta,
vars lemmar brinna av syndmedvetandets taerande eld, som ryter i sitt
hjaertas angest, seende att synderna likt stormande vagor sla
tillsammans oever hennes huvud.

Simon sjoeng om en straeng och foerskraecklig Gud, vars vrede ingen kan
stilla, som foersaetter bergen, roer jorden, sa att hennes pelare darra,
talar till solen, att hon ej gar upp, och foerseglar stjaernorna; som
saender sina aenglar med vredens skalar oever vae