med bestaemdhet, hur manga ar, som hade
foerrunnit till intet efter den stunden, da olyckan kom oever dem. Nagra
gissade pa tolv ar och andra pa tjugu. De aeldre traelarna boerjade att doe
undan. De yngre beraettade sagor om Jorgrimmes dotter och hornet
Manegarm, utan att tro pa dem. Talade husbonden sjaelv om forna dagar,
laet det som en avlaegsen roest ur oedemarken, daer den vilsegangne tar
skyarna foer berg och aengarna foer sjoear. Hans rikedomar foeroekade sig
bestaendigt och hopade sig i allt flera kistor, som staengdes naer de voro
fyllda och sedan aldrig oeppnades. Under de langa vinteraftnarna satt han
i askan med tomma haender och teg och aldrades utan att kunna doe.

10.

I Miklegard i helge konung Olovs kyrka hade vaeringarna nyss slutat
aftonsangen, och deras oeverste hoevding, som aenda fran skuldrorna till
baeltet glimmade av aedelstenar, skilde dem at i olika nattlag. Den ena
flocken var i hoegtidsklaeder liksom han sjaelv, och den tagade upp till
palatset foer att vakta utanfoer kejsarens doerr.

--Minns! sade han. Hjaelmen pa aennu under soemnen, skoelden oever broestet,
svaerdet under huvudet och handen om svaerdsfaestet!

Den andra flocken skickade han tillbaka till vaeringegarden, men at de
oevriga gav han full frihet aenda till midnattsringningen. De haengde
muntert armarna om halsen pa varann och staemde upp sangen till en
nordisk danslek, men flera ganger maste de slaeppa varann och bryta den
langa kedjan av armar. Kyrkan var naemligen icke faerdigbyggd mer aen till
haelften, och murstaellningarna tvungo dem att vaeja. Manskenet foell in,
mellan de kalkiga och ohyvlade stolparna, och det liknade icke manskenet
daer hemma, som grep fast om hjaertat och kramade det, aenda till dess det
knappt kunde sla. Det var icke brunt och doett som natten efter den
yttersta dagen utan badade stad och ansikten i ett ljus, daer ingen
kunde droemma om annat aen kvinnor.

Om kvinnor var det ocksa, som de sjoengo, under det att de pa nytt hakade
ihop sin langa rad och vaeldeligen stampade i de flata stenarna. Vid
sidan om den vida platsen lag ett haerbaerge med oeppet loft, vars trappa
var kringvuxen av rosor och myrten, och en skyhoeg cypress kastade sin
smala skugga oever vaegen. Daer maste de aterigen slaeppa varann, ty trappan
var smal. De staellde ifran sig de skarpslipade spardorna och stroeko bort
dammet under foetterna. Uppe i loftet haengde nagra lyktor under taket och
en rad unga grekiska flic