te, och det aer
hans konungaed, att han skall tvinga oestgoetarna till tukt och sed. De
aero freysdyrkare bara foer mjoelets skull, ty de tro, att Kristus aer
snalare om skoerden. Men haelsa dem, att pa en sa fet jord som deras kan
ocksa Kristus giva sjunde kornet. Jag har ocksa hoert om Folke Filbyter
och att han aer en illa ansedd bonde. Han laer ha mer tjuvgods aen min
nybyggda och fattiga kyrka har gavegods. Han later piska gudaktiga
laerare och har slagit omkull Jesu moders belaete. Jag har fatt veta det
genom resande koepmaen. Navael, kanske aer han till hjaertat inte nagon
stoerre syndare aen var och en av oss alla. Den ena skaffar sig sitt guld
pa haerjartag, den andra genom koepenskap, den tredje vid farvaegen. Men sa
kan det inte laengre fa fortga. Ett klart ljus aer haemtat fran Oesterland,
och sa manga haender skydda redan om lagan, att ingen vind mer foermar
slaecka den. Haelsa du den roevaren fran mig, att goer han inte snar bot och
skickar rikliga soningsgavor, blir det noedvaendigt att skilja hans huvud
fran halsen jaemnt sa mycket, att ett skarpslipat svaerd kan slinta
emellan.

--Jag skall minnas dina ord, mullrade Folke Filbyter hotande. Men innan
bonden pa Folketuna tar kristen sed, far du hugga manga jaern sloea.

Efter det samtalet blevo hans tankar aennu dystrare.

Traelen daeremot fick nytt mod och sade:

--Vi skola sluta att fraga efter barnet. Du hoer sjaelv, att de, som
moejligen veta nagot, helst svara undvikande om nagot annat. Nu skall jag
sluta att tala om barnet och bara fraga efter Jakob. Jag skall latsas,
att du aer en gammal vaen, som vill hjaelpa honom och taga honom med dig
hem.

Traelen gick in i alla hus, som lago utefter den vaenliga koepstadens gata,
och talade medlidsamt om den bortstoette predikaren. Maenniskorna voro
gladlynta och spraksamma, och han gav sig god tid. Innan han hunnit till
det sista huset, kom han dock tillbaka och grep haesten vid betslet och
ledde honom framat med bestaemda steg.

--Jag visste med mig, att i dag skulle vi atminstone inte bli alldeles
utan loen, sade han. Men lat nu mig styra. Hittills har det varit jag,
som fatt ga tigande bakefter.

Han fortsatte att leda haesten i rask fart, och da solen boerjade att
saenka sig, kroekte vaegen foerbi en kulle. Den var nedtill taett bevuxen med
taggiga buskar, men oeverst pa toppen stodo ett par aspar med darrande
loev.

--Haer under asparna skulle de vara, sade traelen. Genom att nyss locka
fram e