etsiga och ooeverstigliga palverk,
som folket kallade traemurar. Pa porten fanns visserligen en gallerglugg,
men alltid vaende han sin haest, sa fort han kom till porten. Traelen
anade, att husbonden mest av allt fruktade att mista sitt sista hopp och
att det var daerfoer han aldrig vagade fatta om portklappen. En gang
skyndade sig traelen likvael ofoermodat fram och bultade det haeftigaste,
som han foermadde. Foerstenad slaeppte Folke Filbyter tygeln och laet haesten
sta stilla.

Det var en varm dag och han hade haengt jaernhatten pa sadeln. En stark
lukt av roekelse slog honom till moetes ur gallret och nagra tjaenare
sporde om de okaendes aerende. Snart fick han syn pa ett aldersfagert och
skarpt forskande ansikte. Det var den foernaemste av de kristna laerarna
och han kallades biskop, men han hade laenge svart att foersta traelens
fragor och svarade med brytning pa utlaendskt tungomal:

--Jag drar mig till minnes, att foere min tjaenstetid laer haer ha funnits
en broder, som hette Jakob. En dag skall han verkligen ha kommit ridande
med ett barn, som knappt sag ut att vara arsgammalt. Men da den nyfikna
maengden och flera av laerarna samlades omkring honom, hoejde han barnet pa
haenderna och hoell en sa irrlaerig predikan mot arvsynden, att broederna
samma dag sago sig tvungna att utstoeta honom ur sitt samfund. Sa har det
blivit sagt foer mig. De graeto sedan mycket oever honom och bado traeget
foer hans sjael. Vart han sedan styrde sina steg, aer mig obekant, men han
var ju van att sova i skogar och lador. Jag har hoert, att han under
arens lopp flera ganger varit haer, men mig har han aldrig uppsoekt.

Under samtalets gang betraktade han allt uppmaerksammare den fraemmandes
nedstaenkta och egendomliga klaedsel. Det undgick honom heller icke, att
ett vekt drag av sorg och naestan av fromhet skiftade fram ur det fula
och annars franstoetande ansiktet.

--Du aer vildman och hedning, sade han. Var det ditt barn? Du aer
olycklig. Kanske skulle jag baettre kunna hjaelpa dig, om du toge
kristnan. Taenk daerpa, naer du kommer i ensamhet. Varifran aer du?

Det var foer manga fragor pa en gang, och Folke Filbyter svarade endast
pa den sista.

--Jag aer fran en avlaegsen bygd oesterut, daer Aelg Klubbehoevding och Folke
Filbyter goera vaegarna osaekra, sa att ingen toers rida obevaepnad.

--Far da hem i frid, sade kristbrodern, ty nu aer en from hoevding, som
heter Inge, satt pa Uppsala stol. Det aer en aerlig vaestgoe