varsamt maette han sedan ut pa vagen at var och
en den utlovade andelen. Det foerband folket att stanna kvar och se till,
att skeppen blevo uppdragna och stoettade. I stambons hjaelm kastades
allra sist lott om nornornas vaengava. Var karl, som slog upp minst fem
oegon pa taerningen, fick taga sa mycket, som kunde laeggas i oeppna handen.
Men da de framstraeckta haenderna blivit fyllda, stroek Folke Filbyter
girigt tillbaka i saecken sa manga mynt, som han i en hast kunde na.

--God hoevding kraever offergaerd, sade han och knoet fort igen saecken.

Med stor svarighet lyfte han upp den pa sin rygg. Han sag ut som en
stavkarl med pase, daer han vandrade bort oever gravfaeltet. Saecken var sa
tung, att han ofta maste stanna och luta sig mot minnesstenarna.

--Hoegbor! ropade dvaergen och vaende sig aterigen inat landet. Jag hoer
blotbrudarna oeppna porten till Uppsala tempel, och pa tunet vid
kungsgarden springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitskaeggig gubbe
ligga inne i lucksaengen med oeppna och oroerliga oegon. Nu doer den sista
drotten av Ivar Vidfamnes aett.

2.

I tva naetter vandrade Folke Filbyter inat skogarna, daer ett tunt hoelje
av snoe redan lag oever marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och
grenar av fruktan foer stigmaen, och till och med under soemnen hoell han om
saecken.

Naer tredje dagen var till haelften liden, kastade han sig pa en lag kulle
i skogen. Den var sa taett bevuxen med unggranar, att ingen snoe traengt
ned. Endast pa ett staelle glesnade det mellan topparna, sa att han kunde
se hela solskivan, men den begynte att snurra och bukta sig och skifta
faerg. Hans huvud sjoenk viljeloest at sidan, sa att oerat blev tryckt mot
marken. Han hade ingenting att foertaera, och den snoe, som han ibland lade
pa tungan, braende mer aen den vederkvickte. Han stred mot soemnen genom
att tvinga sina oeron att lyssna och sina oegon att se pa den raglande
solskivan.

--Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans oegon hade verkligen
fallit ihop och somnat, fast knappt laengre aen under ett par andedrag.
Men hoerseln, som daerigenom blev ensam om att vaka, hade dubbelt skaerpts.
Han var saeker pa, att ett egendomligt ljud skakat marken under hans
oera. Sedan han vael en gang boerjat att lyssna, kunde han hoera det, ocksa
naer han satt uppraett. Det laet naermast som en springdans, men det var
icke nagot stampande av skor eller smaellande av bara foetter, utan stegen
voro mjuka o