uta mina ar. Tidigt var morgon skall jag ga till
min varggrop foer att haemta, vad den fangat under natten. Sedan skall jag
pa min torvbaenk blunda i solskenet och hoera kornet vaexa.

Han stoette fast svaerdet i graeset och haengde hoevdingahjaelmen oever
knappen, sa att han sedan stod barhuvad.

--Och jag saeger dig, att baettre gjorde du, om du ater stege pa ditt
skepp, svarade dvaergen med ett gaellt anskri. Jag saeger dig, du hoevding,
du bonde, att aer det frid du soeker, da skall du fly. I oraekneliga
mansaldrars tal har ingen skadat sadana ting som nu stunda. Asagudarna
stiga nu ned till landet foer att uppsoeka ett vaextkraftigt froe, och ingen
vet, vilket de vaelja. Icke vaelja de det skoenaste och aedlaste, utan det,
som lovar att skjuta den starkaste brodden. Ur detta froe skall det vaexa
ett lummigt traed med ovaeder och stilla stjaernor i sin krona. Sa hoegt
skall det traedet stiga, att det skall oeverskugga allt, som haer aer
levande, icke bara maenniskorna utan stridshaestarna i spiltorna och oeken
vid plogarna, ja, de vilda djuren i skogarna. Ty alla skola kaenna, naer
det droppar solregn eller blod fran grenarna. Och alla skola saras, da
stammen raemnar och faller. Sa tala i natt genom mig de hoega asagudarna.

Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dvaergen och knoet haenderna oever
hans luva.

--Oeva din trolldom pa de doeda under hoegarna, du dvaerg, och soerj ej foer
de levande! Pa inga gudar tror jag men vael pa egen kraft. Lang aer vaegen
till de maektiga pa Foeresvall, och i deras aker aemnar jag icke graeva. Och
nu, skeppsfolk! Hitat med saecken och taerningar och vag, sa att vi fa
dela bytet, innan det blir aennu moerkare. Stora vagnen och Freyjas
spanten brinna redan pa himmelen.

Viken glittrade i den sista kvaellsstrimman som ett naet av otaliga vata
maskor, och maennen stodo till knaet i vattnet foer att baera i land lasten.
De hoerde honom icke foer det doen, som rullade utefter marken, men de
foerstodo honom pa hans vinkande. Pa andra faerder hade deras skepp blivit
fyllda aenda till relingen med vapen, tygbalar, vinsaeckar och pasar med
valnoetter och kryddor. Haer fanns det bara en enda saeck, men den innehoell
myntat eller nedbraent guld och silver. De maste vara manga om den foer
att fa upp den pa hoegen.

Folke Filbyter loeste foerseglingen och roerde en stund bland mynt och
guldtackor, liksom en bonde siktar saeden mellan fingrarna foer att proeva,
att den aer god. Noga och