er star Den enoegde, som jag kan
misshandla och sla, utan att ens en trael skall oemka honom.

Han hoerde, att nagon foeljde efter honom med ludna och trippande steg,
men han vaende sig icke om. Han vek av at sidan in pa ljungen under
tallarna. Nagra naestan igengrodda skaror i traedstammarna visade honom,
att han var pa raett strat, men det hade blivit sent och ibland maste
han stanna foer att urskilja dem. Da stannade ocksa stegen bakom honom.

Hans skjorta fastnade oupphoerligt mot kvistarna. Det var honom en froejd
att haeftigt rycka den med sig, sa att lapparna sletos loss och haengde
som trasor. Suset fran forsen sade honom snart, att han icke laengre
kunde ga vilse. Haer ledde en upptrampad stig, ty haer lag Jorgrimmes
kula, och laengre ut bakom stenroesen yrde skummet.

Daer stod guden i halvljuset pa haellen utan att kasta nagon skugga.
Upplyft pa fyra andra mindre stenar var han foega ansenlig till sin
storlek och smalnade uppat som en mortelstoet. Mitt ur klippstycket
stirrade ett moerkt hal som efter en jaettes finger, och det var den
fruktades oega.

Ingevald lutade sig pa armbagen oever guden och sag ned i forsen. Han
maerkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben
efter offerdjur, som oevervuxna med mossa lago kringstroedda oever berget,
knastrade bakom honom som trampat ris. Han foerstod ocksa, vem det var.
Genast fran foersta stunden hade han anat, att det var modern, som foeljde
efter honom.

Naer han boejde huvudet litet at sidan, kunde han igenkaenna henne. Hon
stannade ett stycke fran honom vid branten och sag ocksa ned i det
brunsvarta skogsvattnet, som foerst i virvlarna skummade upp och blev
vitt. De stodo laenge pa det saettet, som hade de icke vetat av varann.
Aldrig foerr hade han lagt maerke till att hon var sa liten och redan sa
foerhaerjad och avskraeckande ful. Aer det hon, som har foett mig till
livet? taenkte han.

--Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra traelarna, och jag
hoerde, vad du mumlade mellan taenderna. Daerfoer gick jag efter dig.

--Du aer raedd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden?

--Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod daertill. Tag du haemnd, min
son. Haemnden aer lisan och froejden i vaerlden. Och laer dig sedan att aelska
allt, som aer av guld och silver. Det aer det enda, som aer vaert en dags
moedor.

Hon gick litet naermare. Naer hon stod daer alldeles invid honom och
tuggade stensoeta och smaellde med tung