g rader dig blott att under vaegen offra en vit hoena vid
skurdtemplen foer god medgang, aenskoent jag intet foeraktligare och
oemkligare kaenner aen gudarna.

Ingevald sprang upp och skakade av sig halmen. Bryten och de yngre
traelarna hade redan snoert pa sig skorna och stodo beredda, fast ingen
hindrat dem att ga till soemns. Naer han kom bort till dem, svingade de
med yxorna i halvmoerkret, ty de kaende sig skymfade samman med hela
garden.

Foer att goera haemnden stoltare och bittrare patog han sin draekt med de
gula och roeda klutarna, fast den nu var alldeles soenderriven pa ena
sidan. Bryten taende en fyrsticka i askan och lyste honom. Naer de gingo
foerbi Folke Filbyter, sago de, att han fortfarande lag med ryggen at
rummet utan nagon nyfikenhet foer deras atgoeranden. Var och en av
traelarna fick visa, att hans yxa satt nagorlunda stadigt och fast pa
skaftet och att han till skydd mot aterhugg bar en luden vante oever
hoegra handen. Det var samma yxor och vantar, som de brukade anvaenda, naer
de voro ute i Folke Filbyters hemliga aerenden foer att plundra
vaegfarande, och de voro lika vana att bevaepna sig som att fatta spaden.
Ingevald gav sig daerfoer icke lang tid med dem utan var full av otalighet
och hetta. Men at sig sjaelv utvalde han en knippe nyskaeftade pilar och
en bage utan straeng.

Sedan skyndade han sig till stallet och satte sig upp pa den bredaste
och kraftigaste gangaren. Traelarna flockade sig omkring honom till fots
och foeljde honom med langa och slaepande steg och yxorna haengde oever
skuldrorna.

Utanfoer det foersta skurdtemplet vid vaegen stannade han och slaktade en
vit hoena, sasom fadern hade ratt honom. Vildhumle och nypon klaengde
kring det lilla runda palhuset, som naestan goemde sitt tak under en
lummig hasselbuske. Naer han gick in med offerblodet, sade han:

--Riv upp ett stycke av naevern fran taket, ty visserligen aer natten ljus
nog daer ute, men haer inne aer det skumt. Jag vet ju, att det aer Freyja,
som sitter haer med sitt aepple i handen, men hon brukar vara sa full av
mossa, att hon mer liknar en vittrad traedstam aen en gudinna. Det
foerundrar mig daerfoer, att hennes anlete i natt kaennes sa litet och
blankt, naer jag bestryker det med offerblodet.

Bryten slet upp ett naeverstycke, sa att det foell in mer dager, och
straeckte sig sjaelv till halet foer att kunna se.

--Ingevald, detta aer foerfaerligt, ropade han till. Vad har haer skett? Aer
det maenniskor