ng nitarna.

Traelkvinnorna trodde, att han ville skraemma barnet, naer han lutade sig
oever skinnpasen. Sa trumpet var hans stora ansikte och sa klumpigt och
tjockt det finger, som han ibland stack i den lilles mun foer att lugna
honom. Och naer han skulle rycka tappen ur spetsen pa tjurhornet,
brukade han en styrka, som hade det gaellt att slita pilen ur ett
aelghuvud. Varken Tova eller de andra hade heller hoert liknande
vaggvisor, ty husbonden sjoeng det enda han kunde. Det var moerka
stridssanger, som han hoert vikingarna staemma upp i vindstilla naetter,
naer de sutto vid arorna och ljusen pa Franklands kuster blinkade lika
avlaegsna och sma som stjaernorna.

Vid sadana sanger var det Folke Ingevaldsson soevdes till sina foersta
droemmar och soeg den starka och gula mjoelken ur spetsen pa ett tjurhorn.

8.

Gossen laerde sig att icke frukta farfadern och hans tunghaenta lek, och
det blev en sadan vaenskap mellan dem, att den var laett att se.

Folke Filbyter kallade honom alltid sin son, som hade Ingevald aldrig
funnits till. Han visade traelkvinnorna, att gossen hade ett litet
stjaernuddigt foedelsemaerke inne i vaenstra handen, och de trodde, att det
var ett gott tecken. Naer vaedret var soligt, knoet han in honom i
skinnpasen och tog honom med sig pa akern, och varken natt eller dag
voro de skilda. Daer den ena var, daer var ocksa den andra. Hoerdes
barnskrik, kunde man ocksa vara saeker att lite efterat fa hoera den djupa
mansroesten, som laet liksom naer nagon talar i en tunna. Traelarna kallade
dem "de bada vaennerna". Foer vart klippstycke, som vaeltrades uppfoer
kullen till ringmuren, foer var pilspets, som smiddes, kaende de, att
nykomlingen numera var den viktigaste personen pa garden och att allt
ytterst avsag hans saekerhet. De vande sig att tala om honom som om en i
minsta skrymsle naervarande makt, och de tyckte, att en ny dag hade
begynt med honom. Det var som skulle den lille i haengvaggan under den
sotiga bjaelken redan ha flaektat bort nagot av den skam, som haengde oever
det vilda Folketuna. Snart fanns det knappt en enda bland dem, som icke
med en god traels omutliga trohet skulle ha offrat livet foer honom.

Med Ingevald talade fadern lika litet som foerr. Ingevald hade ingenting
att skoeta och ingenting att bestaemma oever. Till skogen vagade han sig ej
laengre utan en livvakt av vaepnade traelar, och infoer barnet kaende han sig
underligt blyg och foersagd. Han gick alltid tyst