att naer han hade foergjort bade deras guldsalar och dem sjaelva, skall
ingen trael mera finnas pa jorden!

Upptaend av mjoedet och den allmaenna yran, daer ingen laengre kunde skilja
mellan sorg och haemndbegaer, knaeppte Ingevald slutligen de stora
silverringarna ur sina oeron och traengde sig in under lagorna.

--Daer har du gott silver, husfreyja, ropade han. Det aer finnkvinnans
arv. Hall fram det infoer de isskaeggiga i domaresaetet. Beraetta dem, att
Mimer var naervarande ocksa naer dvaergarna skapades av Ymers lemmar. Haeng
ringarna om Freyjas oeron och haelsa henne, att naer jag red bort foer att
haemta dig, blotade jag till Jesu moder. Det var hon, som raeddade din
faders liv. Det var Jesu moder, som halp mig fran att bli baneman.

Roeken fran balet, daer Ulv Ulvssons mest aelskade dotter foerbrann,
vaeltrade sitt tunga moln oever garden och aenda in i stugan. Daer satt
Folke Filbyter alldeles ensam med barnet utan att vilja visa Soldis
nagon sista gaerd av aktning. Daeremot hade han befallt, att det icke
skulle snalas med mjoedet. Det droejde daerfoer laenge om, innan gravoelet
blev drucket och askan satt i jorden.

Till sist kom en knaesvag och vacklande flock i doerren och skrattet
ekade genom huset. Mjoedet stod aenda upp i oegonen och rann ut oever
kinderna, och traelarna omfamnades och kysstes, under det att de
fortfarande utstoette sina drillande jaemmerrop. Men de flesta sysselsatte
sig med att uppfinna allt mer foernaermande och oanstaendiga beskyllningar,
som Soldis skulle frambaera till asagudarna och saerskilt till asynjorna.
De skreko varann i ansiktet, kastade haenderna upp i luften och togo
varann om livet och hoppade pa staellet i en sorts dans.

Ingevald syntes ej till, men traelarna funno det riktigt och sjaelvklart,
att Folke Filbyter fran nu tog sig an barnet med samma faderliga
omtanke, som han foerut vardat sig om dem. Det var dock blod av hans blod
och ben av hans ben, och det foervanade dem icke det minsta, att den
forne sjoekonungen satt och svaengde pa haengvaggan som en kvinna. Men heta
och fulldruckna som de voro, ville de nu glamma. De staellde sig daerfoer
omkring honom och kroekte knaena under nya skratt, naer de sago, hur pass
ovant han aennu skoette sitt goeromal. Orolig att Ulvssoenerna just den
dagen kunde taenka pa ett oeverfall, hade han brynjan pa sig och ett kort
saxsvaerd vid sidan. Pa baenken bredvid honom lag den vaeldiga
kittelhatten, som aennu var silverblank kri