nderna, och han tog ett halvt steg
framat och boejde sig, sa att han kunde se in under kittelhatten. Var det
verkligen den hardnackade och storrike ovaennen, som nu stod daer vid
stugknuten sa nedbruten och hopsjunken? Vad hade icke allt haent sedan de
sist talades vid pa faestningastaemman?

--Du behoever inte tveka, sade den brynjeklaedda gestalten utan att taga
sin arm fran stockarna i knuten. Jag aer grannen fran Folketuna, din
vaersta fiende. Laenge har jag vaentat pa dig och dina soener, Ulv Ulvsson.
Knappt trodde jag, att det var jag, som skulle behoeva komma foerst. Aer du
otalig, sa laegg nu pilen pa bagen och skjut!

Ulv Ulvsson skrattade klangloest och ryckte bagen till oegat och siktade,
men laet den sedan ater sjunka. Flera ganger gjorde han pa samma vis, och
da sade ovaennen:

--Vill du hellre bruka svaerd, sa kom ut pa blomstertiden till envig.
Blott pa en fraga maste du foerst svara mig. Har du sett den kristne
tiggaren, som red bort med din dotters barn?

Ulv Ulvsson slaeppte bagen och kom sa naera, att de bada maennen kunnat
fatta i varandras baelten. Haret foell ned oever hans oegon och darrhaent
pekade han pa torvbaenken under vardtraedet utan att fa fram ett ord.

--Daer satt han med din dotters barn? fragade Folke Filbyter.

--Vad aer det du talar om? svarade slutligen Ulv Ulvsson. Min dotters
barn? Jag har haft spejare ute. Jag vet, att min dotter aer doed och att
du sjaelv suttit och vaggat barnet... A, nu foerstar jag, nu foerstar jag.
Ja, haer pa torvbaenken satt Jakob och vilade sig. Han var troett och varm,
och sjaelv fyllde jag hornet at den lille med frisk mjoelk. Han sade att
han fatt det av en doeende, som tagit kristnan. Mer beraettade han inte.
Jag kaende ingen lust att foerlaenga samtalet med denne predikare, om jag
ocksa av miskund med det obekanta barnet inte kunde neka honom ett
oegonblicks vila. Det foell mig inte heller in att sedan fraga honom, vart
han styrde sin kosa. Det aer nu laenge sedan han red bort--jag sag inte
ens at vilket hall. Hade jag bara anat, vad jag nu vet! Var da det
barnet min dotters? Kanske foer han det till Skara, men daer rader
konungen, som aer kristen. Och daer finns det hoega traemurar, som inte laera
svara, om vi staella oss utanfoer och ropa. Kanske har han ocksa reda pa
aennu baettre goemstaellen.

--Och under dessa langa ar har du ingenting gjort foer att taga igen din
dotter, Ulv Ulvsson?

--Det har inte gatt en dag och inte en natt utan at