nte laengre vad du goer. Vill du spilla bade ditt eget liv och din baesta
traels, da skall du fortsaetta just sa som du nu vaent haesten.

Folke Filbyter red tyst pa, men bryten taenkte, att han vael skulle
betaenka sig, om han fann sig ensam. Daerfoer steg han av. Han stannade
aenda vaksamt i skogsbrynet, fast han visste att han icke mycket kunde
hjaelpa honom, utan vapen som han var.

Folke Filbyter maerkte knappt, att traelen blev efter. Naer han kom ned
till garden, stod grinden pa glaent, och det lyckades honom icke att
stoeta upp den med foten. Hur ovigt och besvaerligt det blev honom, maste
han daerfoer omaka sig att stiga av utan hjaelp, och han band haesten vid
grinden. Ingen av gardsfolket syntes i naerheten. Han hoerde, att Ulv
Ulvsson spelade harpa inne i stugan, och han lyddes och stannade med
axeln stoedd mot de utstaende stockarna i knuten.

Harpspelet brusade som en havsstrand, och naer han hade statt en stund
utan att sjaelv veta, att han lyssnade, kaende han igen tonerna. Det var
samma roddarsang, som han brukat soeva barnet med. Den slogs bara mycket
sorgesammare pa straengarna, aen han laert sig att sjunga den, och laet som
en oaendlig klagan. Han lutade huvudet in mot vaeggen och stod pa det
saettet, under det att harpspelet blev allt fylligare och rikare, och han
taenkte varken pa att giva sig till kaenna eller att akta pa sin saekerhet.
I hans hjaerta hade det aldrig vuxit annat aen ograes och tistel, och da
olyckans svedjeeld nu hade braent och rensat det, aegde det en jungfrulig
jords ofoerbrukade boerdighet. Besynnerliga sma blommor slogo daerinne upp
sina skygga oegon och begynte vaexa och spira i allt stoerre maengd, till
dess hela det fordom sa oedsliga hjaertat liknade ett enda blomsterknippe.
I stor foerlaegenhet skulle han ha rakat, om han foersoekt att giva nagra
namn at dessa obekanta gaester, men han raeknade dem icke med nagon kraesen
glaedje, om han ens maerkte deras naervaro. Han begynte endast foerundra sig
oever, att alla kallade honom ond, ty i denna stund, da den foersta
smaertan gav efter, kaende han ingen ond vilja.

--Du har kanske ibland gjort ont efter andras saett att se, Folke
Filbyter, sade han. Varfoer blev du inte straffad da? Varfoer kommer
straffet just nu, da du inte skulle naennas att goera ett kryp foer naer?

Naer han slutligen sag upp, hade harpan tystnat och Ulv Ulvsson stod i
doerren, barhuvad och med en bage i handen.

Han var kritvit bade om haret och ki