foerbi haengvaggan, ofta
med en lang kroek utefter vaeggen. Sedan lade han sig bortvaend i vran
innanfoer faellarna. Liksom husfolket sommar och vinter var afton spadade
askan oever gloeden pa haerden foer att bevara elden, foersoekte han ocksa att
raedda de sista gloeden i sitt hjaerta genom att var kvaell goemma dem under
de manga bittra minnena. Men da slog lagan i staellet raett upp mot
himlen, och den hade fatt en aennu djupare faerg aen kaerleksrusets.
Slutligen blev han naestan bestaendigt liggande i en sloe dvala. Traelarna
stucko in huvudet och ruskade pa honom, och oever honom haengde de en
mistel, som de letat raett pa hoegt uppe i en ek.--Men den kan nog inte
bota dig laengre, sade de. Det var det vi anade, att du skulle fa helsot.

En klar solskensdag skulle storplogen saettas i akern. Ingen annan aen
husbonden fick halla styret, och foer foersta gangen besloet han att en
kort stund skilja sig fran gossen. Han laet saetta ut vakter kring garden
och skickade upp spejare i traedtopparna med straenga tillsaegelser att
noga akta pa allt, som haende.

Aennu satt han med barnet i sitt knae och hade svart att komma sig foer
att ga, men slutligen reste han sig, ty vakterna boerjade ropa. Litet
efterat bultade det ocksa pa doerrstolpen. Det var gamle Jakob, och han
skyndade sig in i stugan med sin vanliga bradska och ett langt steg oever
troeskeln.

--En god salus oenskar jag er, kaera vaenner, haelsade han. Jag har sa ofta
laengtat efter att aennu en gang fa traeffa er. Men vad har skett min unge
broder, att han ligger sa slocknad? Aenda hit kan jag se hans troetta
ansikte mellan faellarna. Nu foerstar jag, att jag kommer i raett stund,
och jag tackar dig, Herre, som ledde mina steg.

--Din herre gjorde baettre i att halla dig till arbete aen att jaemt lata
dig stryka kring, svarade Folke Filbyter och mulnade.

Det foertroet honom, att gossen begynte strida med armarna liksom foer att
bli buren till den nykomne. Han lade hed gossen i haengvaggan och knoet
hart igen skinnremmarna om honom aenda upp under hakan.

--Du pastar att du kommer i raett stund, mullrade han under tiden. Det aer
kanske sant, efter ni predikare ha rykte om er att kunna laesa oever
sjukdomar. Saett dig daerfoer hos Ingevald, om ditt eget liv aer dig kaert,
och goer vad du kan, medan jag skoeter storplogen. Sedan kommer jag
tillbaka, och star han da helbraegda pa sina foetter, skall nad fa ga foer
raett. Annars toer du veta, att vi ha litet