otalt med varann, vi tva.
Foersoek bara inte att slippa undan. Jag har vaktare ute pa alla sidor
och jag skall skicka ett par goda pilbagar till de maen, som jag goemt
uppe i ekarna. Du har ingen stav med dig i dag, Jakob, och daerfoer kaenner
du kanske din rygg saekrare aen sist. Men din gamla stav aer inte langt
borta. Vi hittade den i skurdtemplet, och den sitter oever stalldoerren.

--Skoet din plog, far, i det vackra hoestvaedret, svarade Jakob och gick
bort och satte sig hos Ingevald. Jag skall nog skoeta saret pa det sjuka
hjaertat.

Folke Filbyter tog da traelarna med sig ut pa akern och den lille i
haengvaggan somnade genast gott mitt i solskenet fran takoeppningen.

--Jakob! viskade Ingevald och satte sig upp. Varifran fick du kraften
att foerlata mig, naer jag slog dig? Daerpa har jag grubblat manga naetter.
I droemmen har jag sa ofta sett dig komma tillbaka, att det bara
foerundrat mig, att du inte kommit foerr. Och naer jag droemde om dig,
alltid hade du brattom, alltid gick du mycket fort och sag stadigt
framat. Jag var raedd, att du inte skulle ha nagon tid foer mig. Jag var
sa aengslig, att du bara skulle trycka din mun mot min panna som da sist
och sedan boerja ga igen. Vad aer jag foer dig? En ond maenniska, som du
foerlatit. Inte ens traelarna akta mig stort, orask och svag som jag varit
i alla mina dagar. De ha hallit mig foer saemre aen de sjaelva, fast jag var
gardsbondens son. Nog ma jag spoerja, varfoer jag blev foedd. Lat mig fa
kyssa dig, men oedmjukt pa haenderna, ty jag aer traelaboren, och min far
aer mer stigman aen bonde och en skam foer bygden aer mitt hem,

--Det vilda Folketuna aer en nysadd aker, svarade Jakob, och vad som daer
till sist kommer att vaexa och spira, det kan ingen foerutsaega.

Ingevald hoell fast hans haender. Med ater uppflammande haeftighet
beraettade han om Soldis och hennes doed, om faderns fostbroedralag med Aelg
Klubbehoevding och allt, som hade tilldragit sig pa Folketuna.

--Ack, att du kunde goera mig till en god maenniska, jaemrade han, sa att
jag bleve som en loevsal, daer var sangfagel far kvittra men ingen hoek
letar sig in. Din laera vet jag inte mycket om, och det aer inte heller om
den jag spoerjer. Gudarna aero ju manga, men makten hos din gud aer, att du
sjaelv aer aedel och god. Mycket foermar du, Jakob, men foer min olycka finns
ingen hjaelp. Mindre ryser jag foer mig aen foer allt det, som genom mig
skall komma till vaerlden. Urarva kan ingen g