ere honom, och ingendera av dem hade
nagra vapen hos sig. Ingevald tog den laengsta pilen och lade den pa
bagen.

Det vaeste till genom salen som hade en jaetteoedla av gammalt drakyngel
slungat fram sin gadd. Det var pilen, som ven mot sitt mal. Men Ingevald
var ingen god skytt, och hans armar darrade av iver. Pilen traeffade
endast Ulv Ulvsson genom handen och naglade fast den vid saengstolpen,
sa att han icke kunde goera sig fri.

--Nu sitter du daer med dina soener, Ulv Ulvsson, foertaenksam och klok som
alltid, och kan varken komma in eller ut, hanade Ingevald. Minns du vad
det var, som vi talade om foerut i dag? Sannerligen, om jag laengre kommer
ihag det, Ulv Ulvsson. Och nu tar jag din dotter med vald. Soldis, det
aer vad hon haedanefter skall heta. Soldis, Soldis! Beraetta mig nu,
Soldis, var din far goemmer sitt mjoed, ty jag aer toerstig, och pa ett
sadant brudkoep boer det drickas.

Soenerna bemoedade sig fafaengt att frigoera Ulv Ulvssons hand och att komma
foerbi honom ut ur det laga faengelset.

--Ingevald, viskade bryten. Ser du inte, att vara traelar kasta yxorna
och springa ut genom doerren? Bullret har vaeckt gardsfolket, och det aer
redan full strid ute pa tunet. Vill du ga miste om ditt rov och kanske
om ditt liv, bara foer ett tomt ordande?

Men Ingevald ville icke sluta, utan hatet och kaerleksruset ropade allt
yrare och oevermodigare genom hans mun.

--Hoer mig nu, kaere Ulv Ulvsson, medan du sitter sa lugnt och gott med
dina soener. Det aer ingen bradska, men traelarna aero otaliga, daerfoer att
du soelar med vaelkomstoelet. Raekna upp foer mig namnen pa alla de hoega
hjaeltarna i din slaekt. Vad far jag annars att saega, naer din dotter foeder
mig en son och han fragar mig om Ulvungarnas langfedgatal? Om jag
ingenting vet, kan jag bara svara honom, att han skall skaefta sin
foersta pil foer din raekning, Ulv Ulvsson, och saetta den lika fast i din
vaenstra hand som jag nyss satte min pil i din hoegra.

Bryten staellde sig framfoer Ingevald, sa att han skymde lucksaengen.
Mycket betydande sag han icke ut med sin simpla vadmal och sitt
tillplattade ansikte, som var genomvaevt av otaliga sma rynkor. Men han
var den foersta, som kom till sig sjaelv, och nu kaende han sin makt.

--Vart oegonblick kan bli det sista, Ingevald. Aennu sa laenge aer du inte
stort mer aen en trael pa Folketuna och foer traelarna ansvarar jag. Vakta
dig att inte lyda mig. Jag har piskan med mig i baeltet. Haer kan