aelsogivande oerter, roeken slog in, sa
att det var svart att se, och svalorna ilade fram och ater under
takasen.

--Jag fruktar, att mina oerter bli till ingen nytta, sade hon sakta till
Ingevald. Ga ut pa tunet och bind doedskransen at din aelskade!

Redan om kvaellen hade Soldis upphoert att leva. Hela natten flammade en
vaeldig eld pa haerden foer att med sina slickande tungor vaerja huset mot
onda makter. Ingevald satt hela tiden kvar hos henne i tjaellet, och
kaerleksruset hoell aennu hans sjael sa hoegt oever jorden, att hans tankar
fortsatte att tindra och glindra som en hel stjaernhimmel. Olyckan
plagade honom icke utan blev en vemodig saellhet, och han fortsatte att
tala till Soldis och framstaellde de mest noggranna och vetgiriga fragor
om livet och doeden, fast han aldrig fick nagot svar. Traelarna kommo
ibland fram och glaentade pa faellarna foer att fa se pa henne. Naer de
hoerde hans foer dem nya och fraemmande fragor, sade de till varann:

--Han kommer sjaelv att ga under pa detta. Sa aer det med alla av
dvaergfolket. Naer de en gang fa tycke foer nagot, kunna de inte laengre
sluta. Och naer de boerja att grubbla och fraga, brister deras sjael soender
och flyter ihop med luften och vildmarkerna omkring dem.

Naesta dag broeto de tva stockar ur stugvaeggen, sa att de kunde lyfta ut
Soldis utan att behoeva foera henne genom den doerr, som var de levandes.
Foer foersta gangen bar hon krans pa huvudet och brudelin, och hon blev
uppsatt pa samma gangare, som Ingevald hade ridit, da han haemtade henne
till garden. Han hoell henne i ena handen och bryten hoell henne i den
andra, och pa det saettet foerde de den tysta ryttarinnan till en oeppen
plats i ekskogen alldeles framfoer Jesu moders skurdtempel. Daer var
redan torr ved upplagd i en trang rundel med en ingang pa ena sidan. De
tvungo haesten att stryka baklaenges in i rundeln och satte sedan igen
ingangen med ved aenda upp under betslet. Daerefter gav bryten haesten ett
hammarslag i pannan, sa att han stupade pa knae, men veden stoedde det
draepta djuret pa alla sidor, sa att det icke kunde falla. Daerfoer satt
Soldis alltjaemt lika uppraett i sadeln. Ingevald straeckte sig oever veden
och hoell henne aennu sa fast i handen, som om han aldrig ville slaeppa
henne. Och hela tiden fortsatte han med sina fragor.

--Aer du da in i det sista sa hard och stolt, att du inte vill svara mig?
Vad ser du nu? Du sitter hoegt, sa att du boer se langt, om det ocksa ae