ymfen, som sved och braende, sa att han icke
sjaelv kunde sova. Men han mindes knappt laengre nagot av det, som hade
blivit sagt hos Ulv Ulvssons. Det var foer honom en storordig bondetraeta,
som han hade vaentat pa, redan da han faerdades dit. Han mindes bara
Holmdis, och han sag henne mycket tydligare foer sig nu, aen da han satt
framfoer henne i salen. Da hon maette ut traden at traelinnorna, var det
ljust omkring henne, sa att arbetet blev en glaedje. Da hon gick, lutade
hon pa huvudet som en sjungande, fast hon stroedde omkring sig de
hanfullaste ord foer att visa honom ifran sig. De hade traeffat honom mitt
i broestet, sa att han fran den stunden icke kunde taenka pa annat aen pa
henne. Hon foerfoeljde och plagade honom under det han kastade sig i
halmen och inbillade sig att han upprepade broedrens langa och
foernaermande tal. Genomlyst av solstrimman stroek hennes har oever hans
haender, och han kaende hur starkt det var och hur haerligt det skulle vara
att sno det till en bagstraeng.

--Jag saeger dig, far, viskade han med osaekrare roest. Ingen annan kvinna
aen Holmdis vill jag nagonsin taga till Folketuna. Jag skall saetta henne
framfoer mig pa haesten och haemta henne hit med vald, daerfoer att hon
trotsade oss och daerfoer att jag hatar henne. Jag skall taemja Ulv
Ulvssons dotter att krypa fram oever golvet till matskeden.

--Det aer manligare talat, aen jag vaentat av dig, Ingevald, svarade fadern
hastigt, liksom med en kaensla av aentlig laettnad. Aer det nu ocksa bara
sant, som du saeger, sa att du inte foerstaeller dig och ligger och pinar
dig med laengtan efter den kvinnan? Da ville jag inte akta dig mycket.
Jag aer rik nog att koepa dig en husfreyja, som skall rosa sig lycklig att
fa baera nyckelknippan pa Folketuna.

--Du skall tro mig, far, att jag hatar henne. Och varfoer heter hon
Holmdis? Det var i solstrimman hon stod foersta gangen, och Soldis skall
jag kalla henne. Soldis! Soldis! skall jag ropa oever hela Folketuna.

Folke Filbyter vaende sig om med ryggen mot honom och drog baettre ihop
halmen under huvudet.

--Du aer en stackare, sade han och laet ater troeg och likgiltig. Jag kan
nog hoera, hur pass mycket du hatar henne. Du vill haemta darskap till
garden! Det aer, vad du vill. Men goer som dig lyster. Jag hade taenkt att
foelja med och hjaelpa dig, men nu far det vara. Tag med dig bryten och de
starkaste traelarna, om du inte kommer pa foernuftigare tankar och stannar
daer du aer. Ja