cka och
ogenomtraengliga jordvaeggar. Det foell honom icke in att grubbla oever, om
han sjaelv bar skulden och om det fanns nagot saett att taga sig upp ur
trangmalet. Han blev endast tvaer och stum, och de, som nyss hade dragit
pa munnen at hans otymplighet och skryt, blevo oroade och sjaelva
tystade.

--Din hand? svarade han efter lang vaentan i salen. Nej, Ulv Ulvsson,
nej! Besutte jag din kloka foertaenksamhet, skulle jag kanske svara
annorlunda, men bonden pa Folketuna aer ingen klok man. Han aer ingen
passande vaen foer dig. Kaenner du Aelg Klubbehoevding?

--Jag oenskar, att jag hade den nidingens huvud pa golvet haer framfoer
mig.

--Sedan i morse aer jag hans fosterbroder... Ulv Ulvsson, har du sagt
till, att haestarna bli framledda?

Traelarna sprungo till och hjaelpte honom upp pa haesten. Fet och tung som
han var, red han sin vaeg i langsamt gaende, och sonen red bredvid lika
tyst.

Om kvaellen satt Ingevald efter vana inkrupen bland traelarna och viskade
slaepande och klagande om dagens haendelser, men till fadern vagade han
ingenting saega. Folke Filbyter droejde laenge vid groetfatet. Aenda till
dess det blev sent talade han lugnt med bryten om den foeljande dagens
noedvaendigaste goeromal pa akern.

Foerst om natten kaende Ingevald med sig, att han icke laengre kunde baera
tystnaden. Utan att veta det hade han lagt sig i halmen alldeles bredvid
fadern.

--Far, du ligger vaken, sade han. Det finns ingen maenniska, som jag
hatar sa som Ulv Ulvsson.

--Han aer min vaersta fiende, Ingevald. Det aer hans foersiktighet och
klokhet, som goer, att man hatar honom.

--Bestaendigt skymfar han oss, far. Vet du varfoer finnkvinnan smoeg sig
bort i skogarna och lovade att aldrig mer komma igen? Jag rakade henne
om natten och vi gingo ned i Jorgrimmes hoeg och togo fran honom hans
mjoedhorn. Det aer det som star daer i vran. Da talade hon om dig. Hon
kaende att hon maste foergiva dig, om hon stannade i garden. Hon kunde
inte laengre tala en husbonde, som underlaet att haemnas hela gardens
skymf. Kom ihag, att jag har hennes blod, far. Du far mig aldrig lugn
igen och kan aldrig en natt foerlita pa mig, foerraen du tager haemnd pa Ulv
Ulvsson och hans soener.

Ingevald hoerde huru traelarna togo fram yxorna. Ingen hade befallt dem
daerom och de bullrade mer aen noedigt. Han foerstod, att de gjorde sa foer
att mana husbondfolket att taenka pa gardens heder. Han intalade sig, att
det ocksa uteslutande var sk