eller skogsandar, som varit haer? Det aer ett nytt och
fraemmande belaete, som du saetter roeda kinder pa. Och det aer inte nagot
aepple utan ett barn, som den nykomna haller i knaet. Freyja var snidad ur
ett enda ekstycke och vida hoegre.

Ingevald vek tillbaka aenda till ingangen och stod daer, blodig om
haenderna med den slaktade hoenan.

--Freyjas bruna och maskfraetta spillror aero kastade at sidan, sade han,
och tvaers oever dem ligger en kaepp. Kom litet naermare, traelar! Svara mig,
ha ni foerr sett den kaeppen?

De hoejde pa yxorna som foer att foersvara sig mot nagot osynligt, och naer
de foersiktigt gatt naermre, stannade de.

--Det aer den gamle Jakobs stav!

--Ja, det aer hans stav, svarade Ingevald. Jag skulle kaenna igen den
bland tio andra. Allt hos den mannen har braent sig fast i mitt minne.
Men ingenting kommer jag tydligare ihag aen den stav, som jag
misshandlade honom med. Nu har den foerratt honom. Hur kunde aenda den
fromme bega en sadan illgaerning?

--Ingevald, viskade bryten och drog honom i den brokiga kjorteln. Jakob
goer ingenting hemligt. Du kan vara viss, just daerfoer har han lagt sin
stav oever de soenderslagna traestyckena, att var och en klart skulle se,
vem som var den skyldige. Hur laett hade inte nagon av oss eller en annan
oskyldig kunnat bli misstaenkt och straffad.

--Navael, utbrast Ingevald med haeftighet och vaende sig mot bilden. Jag
kaenner dig inte, gudinna, men aennu aer ditt anlete blankt och ungt, sa
att det lyser om det, och jag har laert dig att rodna. Nu skall jag aenda
till foetterna goera dig sa fagerroed som en vaelsk drottning--och kan du,
sa hjaelp oss!

Daermed kastade han allt det offerblod, som fanns kvar, oever bilden och
ryckte ater haesten fran traelarna, och oever dem brusade och skakade de
vaeldiga ekarna.

Han hade fatt blod pa aermen, men gav sig ej ro att tvaetta bort det.
Under hela vaegen taenkte han pa Soldis och blev allt haemndgirigare och
vredare.

Naer de kommo till Ulv Ulvssons gard, grydde redan dagen. Det var ingen
roek oever taken och alla bodarna stodo staengda. En haest, som tjudrad
betade mitt pa tunet, begynte gnaegga, men de faellde honom i ett enda
slag med yxhammaren. Sedan hoeggo de fast nagra yxor i vaeggen pa stugan,
sa att dessa sutto lika stadigt som trappsteg till ett loft. Pa dem
klaettrade de tyst och foersiktigt upp till taket. Naer de hade krupit
aenda fram till vindoegat, kunde de se ned i stugan och oevertyga