solstrimman.

--Far, sade hon, giv mig ej till den mannen. Aldrig foeljer jag honom
godvilligt, om han ocksa ragade din skoeld med guld. Och till er, goda
broeder, vaender jag mig foer att fa hjaelp.

Folke Filbyter slog vredsint i baenkkarmen. Som han stod daer i sin vilda
styrka och haelsa med Ulv Ulvssons nedflaeckade mantel aennu haektad oever
broestet, liknade han naermast en jaettelik vildman. Hans tafatthet i alla
atboerder och hans obehaerskade och mullrande staemma tycktes ocksa snarare
stamma fran klyftor och skogsstigar aen fran det fredliga vardagslivet pa
en gard. Aenda var det omoejligt att ej genast igenkaenna den storrika
bonden. Den svaellande fetman tyngde hans gestalt som en boerda. Magen var
mer framskjuten aen broestet, sa att rocken framtill tycktes foer kort. Han
stod brett isaer med foetterna, och linharet haengde blankt och slaett pa
bada sidorna om det runda, kvinnligt skaeggloesa, skaerhyade ansiktet. Det
loeje, som sa envist alltid moette och foeljde honom var han kom och gick,
kringraende honom ater ett oegonblick pa alla sidor, utan att han sjaelv
maerkte nagot daerom.

--Ulv Ulvsson, taemj din dotter, ropade han. Laer henne, att ett klokt
avtal aer det enda, som grundar barns lycka. Jag aer man att goera ett
frikostigare brudkoep aen nagon annan. Saeg henne, att hon skall fa tva
hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och femtio mark braent silver
med flaemskt stadsmaerke och...

Ulv Ulvsson satt foerlaegen och sag i askan pa haerden.

--Lugn, lugn, granne! sade han. Det aer inte mer aen billigt, att ocksa
hon far ett ord med, ty fragan om ett brudkoep aer mera invecklad denna
gang aen den brukar vara. Din son har aldrig varit ute med nagot skepp
och har inte den glans omkring sig som en viking. I tre dagar har jag
redan talat med henne om din rikedom och ditt anbud. Men det aer blyga
ungmoers sed att neka i foerstone. Kanske lyssnar hon daerfoer hellre till
sina broeder aen till oss gamla.

Nu reste sig Holmdis' broeder och talade. Den yngste nickade vaenligt till
henne och talade foerst.

--Min syster far ingen tvinga, sade han kort.

Folke Filbyter tog ett par steg fram oever golvet som foer att gripa fast
var och en som han talade till.

--Ni aero fran vettet, unga maenniskor! ropade han. At er, broeder, har jag
lovat var sin troeja med silverknappar. Men jag aer villig att bjuda aennu
mer. Vet ni vad, Ulvungar! Bonader ha ni pa vaeggarna och blomster pa
golvet, men ni aero