--Da fragar jag dig, om du vill koepa saed?

--Nej, jag vill koepa en av dina doettrar, Ulv Ulvsson, och helst den
aeldsta. Jag spoerjer inte om hennes mor, ty hon aer doed. Din dotters frida
vaesen talar baest foer hennes eget vaerde.

--Det aer vael sagt, svarade Ulv Ulvssons soener. De visade sitt
instaemmande genom att sla ett hart slag oever den vaenstra handen, som
fortfarande lag utstraeckt pa bordet.

--Sa langt aero vi da eniga. Jag ber er att inte heller spoerja om
Ingevalds mor, ty hon har rymt tillbaka till skogarna och kan daerfoer
ocksa kallas doed. Lika mot lika.

Ulv Ulvssons soener mumlade nagot om "finnkvinnan", men Folke Filbyter
skyndade sig att fortsaetta, ty han hade pa foerhand noga lagt upp sina
ord i minnet.

--Toerhaenda foerundrar det er, att jag med ens blivit sa ivrig i en sak,
som aennu foer nagra dagar sedan inte fanns till foer mina tankar. Skulden
aer i sa fall din, Ulv Ulvsson. Du kom till mig. Du talade i mycket som
en klok granne, men pa samma gang sa skymfligt, att jag bara ser en
utvaeg till foersoning. Och det aer ett avtal om gifte mellan vara barn.

Ulv Ulvsson nickade eftertaenksamt.

--Blev du skymfad av att hoera sanningen, Folke Filbyter, sa maste du
veta, att det dock finns manga saett att fa en uppgoerelse. Anser du, att
vi bada suttit foer laenge hemma foer att raett kunna skoeta ett svaerd, ha vi
ju soener, som aero unga nog till ett envig. Det oaktat far jag inte
gloemma, att du i dag som gaest star under mitt saerskilda skydd och att
det var jag sjaelv, som fran boerjan kom att taenka pa ett gifte. Ja, jag
saetter en lugn klokhet sa hoegt, att jag foer min del vill taga tillbaka
mina haeftiga ord och atminstone inte motsaetta mig ditt foerslag. Jag
rakade i vrede, naer jag fick se dig och din son och ditt Folketuna. Det
far du tillgiva, om du vill vara klok liksom jag. Men pa samma gang
maste jag paminna dig, att vid en faestningastaemma aer var och en fri att
saega sin mening raett fram, utan att den andra far misstycka. Och nu
vaender jag mig till er, mina soener. Betaenk att jag boerjar bli gammal och
att jag sitter ensam haer hemma, naer ni aero ute pa skeppen. Jag behoever
nagon, som hjaelper mig att vaerja gard och grund. Ingen vet snart raett,
vem som aer herre oever Svea vaelde. Valkyriornas haestar skria efter en
blodsaker.

Holmdis sprang upp fran dynan bredvid honom. Och nu var all sol borta
fran hennes ansikte, fast hon aennu en gang stod mitt i