upp doerren och gick ater ett par tre steg framfoer
honom.

--Den som far saetta brudkransen pa mig! Ja, Ingevald, kanske lekte jag
med honom en gang som liten. Men nej, daerpa toers jag inte nu taenka.
Kanske har jag aennu inte moett honom, men jag har hoert mina broeder tala
om manga aedla och hugstora kaempar. Naer den stoltaste och mest beroemda av
dem rider in genom min fars grind, da kunna vi boerja tala om min
brudkrans.

--Oevermodig moe far laenge sitta och vaenta.

--Och medan hon vaentar, spinner hon gladeligt och sjunger om sin kaempe,
som styr snaeckan langt ute pa havet. Ack, hon hoer sa klart, hur han
ocksa sitter och sjunger om henne, fast han aennu kanske varken vet var
hon bor eller vad hon heter.

--Och sa saetter hon till att grata... och tar bonden i granngarden!

Hon boejde sig och broet en dunig maskros och blaste pa den.

--Nej, till bonden i granngarden saeger hon: akta dig, bonde, foer mitt
har, ty fast det inte aer haesttagel, aer det starkt nog att tvinnas till
en bagstraeng.

Han tvaerstannade ocksa och soekte ett hatfullt ord foer att kasta det
efter henne som en kall stenkniv, men hon reste sig upp och sade lugnt
till honom:

--Det aer oraett av mig att foera dig omkring haer ute sa laenge, da far aennu
spelar pa harpan. Du kunde ha stoerre glaedje av att hoera pa honom, ty
saekerligen ha ni ingen harpa pa Folketuna. Vi ha nu fatt talas vid, och
jag tycker nu baest, att vi ga tillbaka igen till de andra.

Naer de kommo i salsdoerren, avbroet Folke Filbyter sin vaerd mitt i
harpspelet och ropade:

--Du leker foer omstaendligt pa straengarna, Ulv Ulvsson. De unga aero redan
tillbaka, och aennu har faestningastaemman inte begynt. Det aer inte sed,
att de sjaelva skola vara naervarande och daerigenom hindra oss att tala
fritt vid en sa allvarlig foerhandling.

Ulv Ulvsson haengde upp harpan pa hoegsaetesstolpen. Till tecken att
faestningastaemman begynte satte sig alla med foetterna i kors och med
haenderna korslagda framfoer sig pa bordet.

--Det aer sant, sade han och hans roest laet icke lika klar och bestaemd som
annars, att de unga inte sjaelva bruka fa vara inne. Men jag ger dem lov
daertill, sa att vi ocksa fa hoera deras tanke. Ma de saetta sig ned pa
sina tillboerliga platser, sa att jag far min dotter hos mig och du din
son hos dig. Lat oss nu hoera ditt aerende, granne. Jag fragar dig foerst
efter gammalt bruk: vill du koepa mark?

Folke Filbyter steg upp.

--Nej.