hoegheliga
gudaparet, att de lata allt skapat glimma sa haerligt just nu?

Hon pekade upp i det brusande vardtraedet och visade Ingevald, att det
skulle behoevas tre eller fyra maenniskor foer att med armarna na om
stammen. Och hon beskrev, hur hon och traelkvinnorna under vinterfesten
prydde grenarna med aeggskal och hanefjaedrar foer att glaedja loevdisen och
tacka henne foer ett gott ar. Sedan skyndade hon sig nagra steg foere
honom, efter det var hon, som kaende vaegen. Det foervanade honom icke, att
hon var glad, da hon gick i ett sadant ljusglitter, men han skaemdes oever
att ingenting ha att saega.

--Jag har hoert, att du skall vara snabb i att svara, sade hon och
fragade honom vilka blommor, som voro de fagraste, de vita eller de bla.

Daerpa kunde han icke svara. Foerst naer de kommo in i stall och faebodar,
tyckte han sig mera hemmastadd och modig.

--Den haer oxen har foer langa kloevar och blir aldrig nagon god dragare,
begynte han och blev genast en smula saekrare pa roesten. Och rid aldrig
den haer haesten. Han har opalitliga oegon. Haestar aero besynnerliga djur
och det aer svart att bli klok pa dem. Att taemja haestar aer som att taemja
kvinnor, saeger far.

--Det aer gott, att man inte kan doema efter haestharet, svarade hon med en
hastig blick at hans eget huvud. Jag var sa nyfiken pa att fa se dig,
Ingevald. Jag trodde sa saekert, att du skulle ha pa dig den daer langa
skjortan av granna lappar, som far talade om, naer han kom fran
Folketuna. Nu fick jag bara se de stora silverringarna i dina oeron. Aer
det sant, som traelarna pasta, att du ibland brukar ligga pa knae oever en
kaella i skogen och spegla dig?

Han maerkte, att hennes glaettighet icke var sa alldeles harmloes, som han
foerst hade trott, utan att hon gaeckades med honom. Han stod kvar inne i
spiltan och fortsatte att halla upp haestens oega och granska det.

--Nu vet jag svaret pa din fraga om blommorna! utropade han ploetsligt
och vaende sig om. De vita aero fagrast, ty vitblommig aer porsen, och ett
kallt porsoel pa en het dag gar oever allt, saeger far.

--Nej, det aer de bla, foer dem saetter man i brudkransen, svarade hon lika
tvaert. Och nu skola vi inte laengre stanna haer inne utan ga tillbaka ut i
solskenet.

--Den som far saetta brudkransen pa dig, Holmdis, blir nog foer yr i
oegonen att se faergen pa blommorna, sade han.

Han soekte henne med en fast blick, ty nu var han sjaelv noejd med sitt
svar. Hon hade skjutit