iga vaegfararna. Har du blivit raedd foer Aelg
Klubbehoevding och hans stigmaen? Eller har din bekantskap med den aedle
Ulv Ulvsson gjort dig sa hoegfaerdig, att du inte laengre vill kaennas vid
sa tarvliga strykare? Saeg bara ut, sa att jag far besked.

Fruktan var nagot, som aldrig fatt rum i Folke Filbyters sinne. Sa snart
han sag, vilka han hade framfoer sig, befallde han genast traelarna att
ater ga till sina sysslor. Men da begynte Aelg Klubbehoevding och alla
hans foeljeslagare att haelsa med de djupaste voerdnadsbetygelser, och den
mest haengivna och ofoerstaellda beundran lyste ur deras oegon. Det var
foersta gangen som nagon haelsade Folketunas bonde med sadan aktning.

--I ett fall aero vi jaemlikar, vi tva, fortsatte Aelg Klubbehoevding och
boejde sig allt oedmjukare. Du har begatt urbotabrott som jag. Du har
latit oeverfalla badande och sovande. Du aer nidingsman som jag, men
tillika vet du att halla dig som storbonde pa din rika gard, och jag aer
vid din sida bara en fuskare i yrket. Daerfoer hysa vi ocksa alla haer foer
dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de vara
utan att ens taga sa mycket fran dig som ett betande far. Det har varit
svart nog ibland, ty vi fa bade frysa och svaelta, men dig vilja vi inte
goera emot.

Traelarna skrattade hanfullt och Folke Filbyter slog ned oegonen.

--Det daer aer gott och vael, svarade han med en smula stoerre hast, aen han
annars brukade, men vad vill du mig nu?

--Jag vill bjuda dig vaenskap och foerbund. Jag har noga reda pa vad som
sker haer i bygderna. Jag vet att du taenker dig till Ulv Ulvsson pa
brudkoep. Slutar det besoeket illa, da blir det osaemja mellan dig och den
aedle, liksom det alltid varit det mellan mig och honom. Han och jag vaexa
inte pa samma rot. Men da skall jag hjaelpa dig och taga fran honom allt,
vad han foer pa vaegarna. Han aer fattig bredvid dig och har ont om folk,
men behoever du en dag hjaelp, kan jag komma pa vakt till din gard.

--Och vad begaer du foer en sadan tjaenst?

--Bara en enda sak. Men det blir en stor aera foer mig och en lika stor
foernaermelse mot Ulv Ulvsson, naer du friar i hans hoegmodiga hus foer din
son. Det enda jag begaer som villkor, det aer, att du nu pa staellet ingar
fostbroedralag med mig.

Adrorna reste sig pa Folke Filbyters korta hals. Men naer han sa hoerde
husfolkets skratt och betaenkte, hur gaerna han ville utmana sin granne,
pa samma gang som han soekte att vinna honom