m foetterna och kvistarna slutade att sticka och
riva honom, foerstod han, att han ater trampade i hoegt aengsgraes. Han
kaende igen, att det var Folketunas moerka gavel, som aentligen kom emot
honom i skymningen och staengde vaegen.

Traelarna voro redan tillbaka och snarkade pa golvet i stugan. Innanfoer
avbalkningen lag Tova bland getterna och faren och suckade. Utan att
slaeppa hornet, kastade han sig ned i halmen pa foersta fria och lediga
staelle. Det foerefoell honom att modern satt pa hans broest och
framvisslade sitt ihallande vin, men att han icke laengre kunde staemma i,
daerfoer att hon stoedde armbagen pa hans strupe.

--Du jaemrar i soemnen, sade Tova. Vaend dig pa andra sidan.

--Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och det
vallar onda droemmar.

Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar aennu Ulv Ulvssons mantel,
fast den nu var oeverstaenkt med flaeckar av mjoed och mungott. Han ropade
till Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra pa under kittlarna.

6.

Folke Filbyter tog ut sina baesta sadeldon pa gardsvallen och laet feja
dem, ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson pa faestningastaemma.
Under det att traelarna sysslade haermed, begynte de ropa och peka mot
skogen. Fortare aen nagon foermadde att uppfatta, vad som var pa faerde,
hade de flockat sig framfoer doerren.

Mellan ekarna naermade sig en brunsvart hop av besynnerliga
maenniskovarelser. Finndvaergar var det ej, daertill voro de foer stora. Ej
heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke traelars gra
vadmal utan skjortor och mantlar av alla moejliga tyg och faerger. Och
mitt ur trasorna blaenkte de allra praektigaste soeljor och knaeppen. Deras
ansikten voro otvaettade och moerka som klumpar av fraeknig ekved. Pa
maennen vaexte skaegget aenda upp oever kinderna. Nagra av kvinnorna hade
huvudklaeden, som fordom varit vita och som visade, att de voro foerfallna
och foervildade horgabrudar, som lupit bort fran sina offerstaellen och
kaellor. Fraemst gick en man, som var hoegre aen alla de andra, och pa axeln
hoell han en klubba av det vanliga slag, som boenderna brukade, naer de
slogo palar i jorden. Han raeckte upp hoegra handen foer att visa, att han
var god vaen och att det icke var fraga om nagot oeverfall.

--Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte
kaenner igen gamla vaenner? Vi ha annars ofta rakats vid kaerret och hjaelpt
varann med de motstraev