Vansinnet
laet deras maenniskohamn falla, sa att de aterfoerenades med allt det
hemlighetsfulla omkring dem, med vind och vaeder och vildmark och djur.
Hennes oenskningar kroepo nu ur sina sma barnvaggor som rysliga
varghundar. Hon laengtade att bli en av de vittberoemda valor, som med
langa kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till
gardarna. Med voerdnad och foerskraeckelse blevo de inledda i stugorna och
rikligt undfaegnade, och oeverst pa anraettningen lades ett stekt
ormhjaerta. Det visste hon. Att skraemma maenniskorna, att bli skydd foer
sin ondska och hoera grat, det var vad hon laengtade till. Laett som en
liten fagel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen
utefter skogsasarna och utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon
rycka upp stugdoerrarna, kasta omkring kvastarna, haella vatten oever
gloeden pa haerden och med ett ohyggligt skrik vaecka de sovande utan att
nagonsin bli sedd och fangad. Sma spenbarn skulle hon stjaela och byta
bort. Hon skulle ga manga mil foer att under den heliga midvintersnatten
laegga dem hos en fraemmande mor eller hos en ung moe. Flera ganger
foersoekte hon att tala. Munnen gick oupphoerligt och blev aen smal och lang
och aen rund och oeppen. Men hon kunde icke draga sig till minnes nagra
andra laeten aen de, som hon foerr i tiden hade hoert kring Jorgrimmes hoeg.
Hon pep som en syrsa och knarrade som en graeshoppa. Under det att hennes
ansikte med manga ryckningar foervred sig pa olika saett allt efter de
olika ljuden, haermade hon nattskaerrans spinnande och surrande. Slutligen
knaeppte hon haenderna om nacken pa sonen och med ansiktet lyft uppat
framvisslade hon ett skaerande och genomtraengande vin. Da han sag pa
henne, tvangs han oemotstandligt att staemma in i samma ihallande
vin--och det genskallade oever skogarna.

Blodet steg upp foer hans oegon sa att han tyckte sig stirra pa henne
genom roedaktiga hinnor. Sedan foersvann foer langa stunder allt klart
medvetande, och han visste icke, hur han ater tog sig upp i det fria
eller hittade hemvaegen. Hon framvisslade flera ganger samma stormgnyende
vin, och foer var gang foell han in med vild styrka, men hon var redan
langt borta. Roesten kom fran vadstaellet, daer alla stigar upphoerde och
oedemarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det
foerundrade honom att han gick och bar nagot i famnen, som var halt och
glatt att halla i men icke tungt.

Foerst da han blev vat o