ara stoerre? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjaelp
oss!

Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han
visste icke varifran han fick en sadan styrka. Foeljd av gnistor och
dunder stoertade Den enoegde fran sin tron och rullade ned i forsen. Daer
blev han liggande med ryggen uppat och oeverskoeljd av skummet, sa att
ingen mer kunde skilja honom fran de andra stenarna.

--Dvaergbarn, dvaergbarn! framstoette modern med ett segerrop. Nu var det
mitt blod i dina armar. Nu foerspoerjer jag, att du har haemndens eldslaga.
Varfoer laet jag dig aldrig dricka ur Manegarm? Varfoer satte jag hornet
hos den doede och otoerstige? Vi skola riva upp hoegen, Ingevald. Vi skola
plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga fran honom hans klenod.
Ser du, alla maenniskor ha oenskningar, men de ligga som sma vackra barn i
sina haengvaggor och smale utan att veta, vad de vilja. Men jag skall
bjuda dig en dryck, sa att de sma barnen resa sig ur vaggorna som
vidunder och varghundar och till sist vilja sluka bade stjaernor och
mane. Och vore du kristen, skulle du till och med atra det osynliga
bortom tingen. Visa mig dina haender, sa att jag far se, att du har nog
vassa naglar foer att graeva. Och saeg mig om du vill?

--Jag vill! svarade han.

Hon tog honom om handloven och de sprungo oever ormbunkarna till
Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och naeverstyckena och
kroepo in till honom.

--Jorgrimme, ropade hon i oerat pa den doede. Haer sitter du bland dina
fiskdon och grytor, men vi komma foer att taga ifran dig det baesta du
aeger.

Jorgrimme var styv och torr, och naer hon slaeppte honom, foell han mot
vaeggen. Daer blev han sittande med knaena uppdragna och haenderna om
Manegarm. Da tog hon ifran honom hornet och fyllde det ur krukan och
drack. Sedan raeckte hon det at sonen. Gang pa gang fyllde hon det, sa
att det rann oever.

--Drycken aer surnad och besk, men jag aer toerstig, sade han.

Da fyllde hon det foer sista gangen med den grumlade bottenlagen i
krukan.

--Jorgrimme! ropade hon. Aennu sitter du och raecker ut haenderna, men de
ha ingenting att halla om. Vi ha tagit ifran dig hornet.

Hon roerde pa laepparna foer att forma flera ord, men de ville icke laengre
lyda henne, och vansinne taendes i hennes oegon. Det var det vansinne, som
alltid lag pa lur i dvaergarnas sjael, men som icke gjorde dem sloesinta
och sorgsna utan kom som en glad laettnad och oaendlig lycka.