pan.

Naer det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han
tillbaka till stugan. Han taenkte pa dvaergdottern och mindes henne, som
han hade sett henne i droemmen och den gangen hon dansade. Men pa samma
gang taenkte han pa nagot helt annat, som i grunden sysselsatte honom
vida mer, och det var att traelarna begynte tredskas och ville giva honom
rad. Det var da loenen foer att han var en god husbonde, som lovat dem nya
vadmalsklaeder varannan hoest. Daerfoer teg han envist och blev aterigen seg
som bast. Da han emellertid sag, att traelarna icke genast foeljde med in
utan togo spadarna med sig och i en gra flock linkade bort till
varggropen, ropade han pa bryten.

--Vi tycka att det aer baest att skotta igen gropen, sa far hon bli daer,
sade bryten och hejdade ett oegonblick sin gang. Det enda aer med allt
guldet och silvret, som hon har pa baeltet, men det kunna vi taga upp
sedan till naesta sommar och laemna dig da.

Folke Filbyter satte sig pa baenken, daer groetfatet redan stod och rykte.
Han tog skeden full och blaste pa den, och genom doerren sag han hur
traelarna staellde sig kring gropen. De vaentade pa bryten, och naer han
utan att goera sig nagon bradska slutligen hade hunnit fram, radgjorde de
en stund. De gingo aen till den ena sidan, aen till den andra och sago ned
i gropen. Bryten tycktes vilja oevertala dem att foerst giva sig en stunds
ro och icke lata maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro
oroliga och otaliga.

--Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig sa illa? klagade
dvaerginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er
mycket silver foer mitt liv. Stenoega, Stenpanna, gud vid forsen,
Umasumbla, hjaelp oss!

--Nu kan ingen stengud laengre skydda dig, hanade bryten naestan
godmodigt. Men blunda och boej dig litet framat, sa gar det fortare foer
dig.

Traelarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga
foerut, boejdes aennu mer och foerskinnen smaellde. En sakta grat var annars
det enda, som hoerdes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som
var aemnad at vildmarkens vargar och raevar men ej at hennes olyckliga
dotter.

4.

Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han foer att dubbelt kunna
visa sin vilja och makt. Foerst naer han hade aetit sig maett, skoet han
ifran sig fatet och gick till varggropen.

--Vi fylla gropen foer var egen skull, men aenda mer foer din, husbonde,
sade bryten och makade