halvt av raedsla men
aennu mer av blygsel. Han tyckte sig icke laengre tillhoera den stam, som
skogstemplens gudar beskyddade.

Vid vaegen lag ocksa en kaella, som var beroemd foer sin goda och
maenniskovaenliga vattenande. Han brukade ofta sitta daer och
sjaelvfoeraelskad spegla de skrikande lapparna och oeronens stora
silverringar. Naer han mycket laenge sag i det klara vattnet, haende det,
att han till sist tyckte sig skoenja kaelldisens bleka ansikte och greps
av en vild lust att kasta sig ned till henne i hennes armar. Men naer han
nu boejde sig oever kaellan, sag han sig sjaelv med Ulv Ulvssons oegon.

--Se haer, snyftade han, kinden aer som laeder. Hur hart jag nyper och
slar, kan den inte rodna. Och haret aer straevt haesthar. Aldrig far jag
sta pa tingsstaellet bland friborna odalmaen. Gar jag nu dit, laer ingen
vilja hoera mig. Och alla komma att le at mina klutar.

Han slet i den brokiga skjortan och spottade foeraktfullt pa sin egen
bild i kaellan.

Bestaendigt driven framat av sina gaeckade oenskesyner, var det hela tiden
just mot tingsstaellet som han vaende sin gang. Den blev allt haeftigare
och snabbare. Han mumlade, att finge han aldrig sta daer med andra,
skulle han atminstone ensam tala till de doeva domarstenarna om sina
olyckor.

Ekskogen glesnade smaningom foer odlade faelt, som laengre bort kantades av
moerka asar. Daer gaerdet tog vid, reste sig tingshoejden. Till sin haepnad
fann han, att det var fullt av maenniskor innanfoer ringen av de vaeldiga
stenarna. Daerfoer att han vant sig att alltid kaenna som en trael, var hans
foersta tanke att goemma sig, liksom om han varit ute i olovliga aerenden.
Han boejde sig ned bakom en buske. Likvael upptaeckte han snart, att det
icke fanns nagra bla mantlar bland de foersamlade utan endast traelars gra
vadmal. Han igenkaende flera av de traelar, som hade smugit sig undan fran
faderns gard, och vid en av stenarna satt den livstroetta Tova och
suckade som alltid. Det var da foer att i skymning och hemlighet halla
trael-ting, som de varit borta de sista naetterna? Och lagmannen, som stod
i mitten och talade, var den gamle Jakob med sin stav. Naer han stundvis
knaeppte haenderna och bad tyst, blev det alldeles stilla, och
graeshopporna slipade i det vata och doftfyllda graeset.

Ingevald hoerde, hur den lagmaelde predikaren slutligen stannade framfoer
Tova och fragade, vad hon trodde om doeden.

--Daerom taenka vi traelar ingenting, svarade hon. Tor oc