er. Naemn mig den man, som
borde fruktas som en slagbjoern och hedras som en odalman, men som nu
alla se snett pa med loeje.
Folke Filbyter stoette fast skeden mitt i groeten.--Ingevald, Ingevald,
min son, sade han, kom hit och visa, att du aer ordsnaell och har din mors
huvud! Din far foerstar sig inte pa gator. Tala nu inte slaepande, som naer
du sitter med traelarna. Kom fram utan foersagdhet, Ingevald! Naemn mig den
man, som borde fruktas som en slagbjoern och hedras som en odalman, men
som nu alla se snett pa med loeje.
Ingevald stroek sig bondblygt mot vaeggstolparna, men sa tog han mod till
sig. Han hade kvicka bruna oegon och moderns gulaktiga ansikte.
Silverringar sutto i oeronen. En maengd gula och roeda lappar voro
fastsydda pa klaederna, och mitt i sin foerlaegenhet kaende han sig smickrad
och lycklig oever att beskadas. Smal och trasgrann gick han fram aenda
till haerden och svarade djaervt:
--Det aer Ulv Ulvsson, naer han kommer obuden till broellop just da
vaelfaegnaden burits fram.
Ulv Ulvsson bet sig i laeppen.
--En god gata kan ha flera tydningar, sade han. Blir jag utskaemd i ditt
hus, Folke Filbyter, sa far jag tala det. Sjaelv kommer jag inte foer att
visa dig nagon aera. Svart aer det ocksa ana, att haer halles broellop. Jag
ser inga loevruskor i vraarna, inga blommor pa golvet. Men nog snavar
jag i groparna oever barkbitar och spanor. Takbjaelkarna aero pa
undersidan sotiga och svarta men ovanpa vitkalkade av hoensens spillning.
Och nog har jag hoert att broellopsstugan brukar bladragas med bonader,
men de halvfaerska kalvhudar, som du haer torkar pa vaeggarna, sprida en
sadan lukt, att den genast botar bade hunger och toerst. Haer sitter du
och taemjer traelar utan tanke foer annat, och aenda aer du storrik och kunde
gaella mest i hela haeradet. Det var dig jag menade med min gata, om jag
nu skall behoeva saega dig det. Det finns inte en kraemare, som inte
skrattar dig i synen, naer han ser dig sitta och pusta oever groetfatet.
Folke Filbyter stirrade pa honom och kaende hur oeronen och huvudet
fylldes av hans ord, men han foerstod dem icke. Det fanns hos honom en
bred fromhet pa botten, fast ingen hade laert honom att bruka gavor, som
syntes honom sjaelv sa misstaenkta. Det vallade honom en naestan blyg
foerlaegenhet, om de nagon gang kommo till synes. Han foerstod icke annat,
aen att han var den baesta bland husboender, men han hade aenda en
foernimmelse av, att Ulv Ulvsson i allt v
|