dig baest lyster. Vill du utsaetta dig foer avslag
och kanske spe, blir det din sak. Sa hotande som tiden aer, skulle jag
aka hem lugnare, om jag kunde taenka mig en klok uppgoerelse. Vaenner bli
vi aldrig, men det aer min oenskan, att vi atminstone aldrig bli fiender.
Haer har du min mantel. Var det inte sa, att du ville lana den?

Folke Filbyter svepte om sig manteln och haektade den. Han gick bort i
hoernet till sin kista och tog fram en ask av lindtrae. I den lag det en
liten krona, vars gyllene ekloev voro alldeles mjuka och boejliga som pa
en levande krans. Traelarna hade aldrig beskadat en sadan haerlighet. De
straeckte sig oever varann foer att kunna se baettre, och i detta oegonblick
kaende de foer foersta gangen en verklig voerdnad foer sin husbonde.

--Denna skall hon fa, sade han. Och en silversoemmad huvudbindel skall
hon fa och fingerguld och aermkappa och nyckelring... och en sadlad
mjoelkvit gangare. Du skall se, Ulv Ulvsson, att jag kan bjuda hoegt!

Ulv Ulvsson hjaelpte honom tankspridd upp bredvid sig i vagnen, som var
trang foer en sa bred sidoman. Folke Filbyter satt med asken i knaet, och
under det att vagnen vaende pa gardsvallen och akte bort, hoerde de
kringstaende traelarna, hur han fortsatte att bjuda.

--Tva silverskedar skall hon ha, ropade han, och tva hundraden vadmal
och tjugu alnar linne... och aklaede och underdyna, stoppad med
fageldun... och baenkdyna med gudvaev... och femtio mark braent silver med
flaemskt stadsmaerke. Och var och en av broederna skall ha en skjorta med
silverknappar... och sjaelv skall du ha sa mycket troeskad saed, som tva
par oxar kunna koera i tva vaennor. Jag vill se vem som saeger nej. Du
kutige och hjulbente Asa-Tor!

5.

Det blev tyst i huset, naer vagnen hade rullat bort. Genom att aennu en
gang hoeja piskan omvaent laet bryten traelarna foersta, att de voro lediga
foer kvaellen. De linkade ut i en gra flock.

Ingevald stod kvar innanfoer doerren. Skymfen braende i hans sinne med en
sadan smaerta, att den tycktes honom olaeklig. Med ens hade den oeppnat
hans oegon, sa att han sag barkbitarna och smutsen i rummet. Han kaende
foer foersta gangen, hur fraent det luktade fran hudarna pa vaeggen. Han sag
pinsamt klart, hur foervildad och litet voerdnadsbjudande fadern tett sig,
naer han med sin ask i knaet skrytande och hoegroestad akte bort bredvid den
allvarlige Ulv Ulvsson. Ingevald hade aldrig hoert nagon tala sa stolt
och manligt som Ulv Ulvss