ar hans oeverman--och han gladdes
icke at att se honom.

Ulv Ulvsson stod kvar pa avstand.

--Varfoer kommer du aldrig till tings som andra odalboender? fragade han.
Vi behoeva maen. Eller vet du inte, att naer gamle konung Emund vael blev
satt i hoegen, kom hans jarl Stenkil till makten? Naer han sitter vid
vinterblotet i Uppsala, dricker han inte gudarnas minnen utan ser ned
pa marken och viskar med sin kristna hird.

--Stenkil klipper inte mina far, svarade Folke Filbyter, och skor inte
mina haestar. Haer pa Folketuna rader jag och ej den usla jarlaaett, som
upprest sig och trotsar Uppsala gudahov. Har du ingenting viktigare att
foertaelja, Ulv Ulvsson?

--Jag har.

--Saeg det da fort, ty jag vet inte mycket, som jag fruktar.

--Navael, sa skall du nu hoera min nyhet. I gar kom till var bygd den
foersta tiggaren.

--Jag foerstar dig inte, Ulv Ulvsson.

--I gar kom foer foersta gangen en man, som vandrar kring och ber om
nadegavor.

Folke Filbyter reste sig, roedflammig av harm.

--Det aer stor skam att hoera om sadant. Lana mig den loeskekarlen. Jag
skall taga honom med mig ut pa akern och spaenna honom foer kroken. Har
han da en snal och dalig herre, som inte klaeder och foeder honom?

--Daerom far du sjaelv fraga honom, naer han kommer, ifall du vill byta ord
med en, som tigger: Men kom ihag: draeper nagon utlaendsk praest, boete foer
honom som foer inlaendsk man. Det saeger redan var lag foer att skona de
kristna. Han aer pa vaeg hit, och jag har akt det fortaste jag kunde, sa
att jag skulle hinna foere honom och varsko dig. Du skall inte tro, att
jag gjorde det foer din skull. Du laer inte stoppa manga gavor i hans
pase. Men jag vill aerligt saega dig, att i onda tider som nu fa vi taenka
pa att halla ihop, vi tva, fast ingen av oss likar den andra. Och ser
jag raett, aer det han, som redan naermar sig daer ute pa graesvallen.

Alla vaende de sig nu igen mot doerren. I solskenet kom en gammal man med
en knotig stav i den ena handen och en liten pung i den andra. Han bar
ett grovt rep om livet och var barfota och gick sa fort och ivrigt, som
sage han en lang vaeg framfoer sig och fruktade var onoedig vila. Sa snart
han hade kommit fram mitt foer salen, bredde han ut armarna vaenligt och
utan stora athaevor och sade helt sakta:

--Foer Jesu Kristi sons skull, giv mig en allmosa. Jag heter Jakob. Har
ingen talat med er om den gamle Jakob? Det aer inte foer min skull jag
tigger utan foer min gode herr