. De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och
sma utstaende broest. Det enda, som de buro pa sina gulaktiga kroppar,
var nagra slaengande laenkar av glaspaerlor. Om foetterna hade de sina mjuka
raevskinnssockor, som aenda icke kunde foertaga skakningen i marken. En
dvaergman, som tycktes till aren, fast det flaetade haret var ramsvart,
reste sig foerskraeckt ur benhoegen i vran. Han skoet ifran sig trumman och
smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed
bland finnfolk.

--Loennvandrare, asadyrkare, sade han, och hans oegon fylldes av falska
tarar. Du goer mycket illa, som smyger dig oever dvaergen i hans kula.

Roeken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det droejde en
stund, innan han kunde svara. Daerfoer fortsatte dvaergen:

--Mycket illa goer du, ty detta rum aer inte foer oheliga blickar. Vet du
inte, fraemling, att naer vi dvaergar dansa, sluta vi foerst, da vi falla.
Da springer hjaertat upp i huvudet, sa att det kaenns, hur det bultar
under tinningen. Och da haenga vi oever kanten pa jorden och hisna. Vi
tala da med Den enoegde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme,
som rader oever oss. Han beraettar oss allt, som haender och skall haenda.
Mycket har han ocksa redan sagt oss denna morgon. Men vad soeker du haer?
Vill du koepa dvaergasmide eller torsviggar?

--Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke
Filbyter in i hoegen, sa snart han aterfick malet. Aer detta ett heligt
rum, sa vanhelgas det inte genom en god gaerning. Den hungriga och
toerstiga, som skakar av vinterkyla, begaer bara en staerkande klunk ur
hornet. Stig hit ut, gamling, i staellet att rycka dig i haret och kvida,
och doem sjaelv, om en vapenloes man med en saeck pa ryggen ser ut att komma
av ond vilja.

--Ocksa pa kummel och jordkulor vaexer det nytt graes var sommar, svarade
dvaergen. Men vad som nu skall vaexa, daerom ma vi vael med dans spoerja Den
enoegde. Mina doettrar, om vi ocksa skulle fraga honom, vad denne vandrare
baer i sin saeck!

Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula at sidan.

--I saecken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obevaepnad man
gar saekrast foer fridstoerare. Saeg mig nu, om det aer langt till bebyggda
marker.

--Ovanliga lappar, som skramla, sade dvaergen med gnistrande oegon, men
utan att latsas maerka hans oro. Andras svettdroppar har du i saecken, men
de ha blivit sa harda, att de klinga mot va