tom hans stolthet att klaeda
och foeda dem vael. Fast de knappt kunnat hitta en baettre husbonde, skulle
de dock gaerna ha foerlatit honom, om han slagit och svaelt dem, bara han
hallit sig hoegre och foernaemligare, sa att avstandet mellan honom och dem
blivit stoerre. De oenskade, att han skulle ha haengt bjaellror pa haestarna,
bladragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk pa det bord,
som de icke sjaelva fingo sitta vid. Daermed hade det kommit mer glans och
anseende oever garden. Naer nu en fraemmande steg in, boerjade han sin
haelsning med att dra pa munnen at husets herre och at all hans
tarvlighet mitt i rikedomen. Detta foergrymmade till den grad traelarna,
att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men da hoell han bondetraeta och
blev seg som bast och omoejlig att flytta som en sten.

Vaegfaerdande koepmaen kommo ibland med hallaendskt salt, som hade blivit
dyrt under de oroliga tiderna. Haende det, att de kloevjade genom skogarna
med aennu stoerre dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och laet plundra
dem. Pa det saettet vaexte bestaendigt hans rikedom. De ihjaelslagna blevo
saenkta i ett kaerr, som han sedan aldrig sjaelv tordes rida foerbi annat aen
i stort foelje och vid full dager. Bade Tor och Frey och Oden och Kristus
haedade han av hjaertans lust och trodde pa ingendera. En torsvigg, som
hittades i akern, hoegg han aenda fast i doerrtraet, foer att den skulle
skydda mot eld. Och i smyg, sa att ej traelarna skulle se det, laet han en
kristen man laesa oever storplogen. Han trodde lika litet pa mannen som pa
torsviggen, men han ansag, att i sa allvarliga ting var en god bonde i
sin raett att foersoeka alla medel. Varken regn eller snoe kunde heller
avhalla honom fran att pa Tors dag taga astad med sitt husfolk foer att
blota. Han begav sig da till nagot av de sma skurdtempel, som byggda av
palar och alldeles runda stodo under ekarna vid vaegen med insjunkna
naevertak och mossiga belaeten. Visade sig hotande jaertecken i
offerdjurets inaelvor, greps han av sa vidskeplig angest, att han hela
natten laet braenna facklor och utsaetta vakter. Knappt taendes likvael den
foersta ljusningen pa skyn ovan vindoegat, innan han ater blev lika
stormodig och trygg foer sju dygn.

Allt detta genomskadade traelarna och de foersoekte att oedmjukt lyda honom,
men de aktade honom icke.

En morgon, naer han gick sin vanliga gang till varggropen, kastade han
spaden oever axeln. Traelarna hoello pa att skaera graes