illbado
stridsguden Ti, fortlevde daerfoer en gammal lag. Det hette daer, att den,
som tog annans gods med kraft, skulle fa behalla det; den, som stal,
skulle aterbaera haelften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan
i den lagen radde ocksa bland de bofasta boenderna, men det fanns gott om
oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och saerskilt av ryktet om Folke
Filbyters rikedomar. Naestan genast fick han daerfoer fullt upp med folk.
Nagra blevo bodsaetar eller stubbekarlar, men de flesta togos till
gavotraelar, och om naetterna vankade en talrik vakt kring eldarna pa
sveden.

Folketunas vaeldiga stuga stod snart under as, sammanokad av friskt
ektimmer och taetad med aennu groenskande mossa. Starka smaellar hoerdes i
vaeggarna, naer virket boerjade torka i sommarsolen. Daer funnos inga
hoegsaetesstolpar eller lucksaengar, inga faellar eller hyenden. Husbonden
kaende sig noejd med en langbaenk vid haerden och en halmkaerve pa det
tilltrampade golvet. Det foersta, som han skaffade sig, var varken
vaeggbonader eller prydliga skalar utan tolv vita hoens med en roed hane.
Sedan koepte han getter och far. At alla dessa flaxande eller trampande
djur uppsatte han en avbalkning i hoernet, sa att de fritt kunde ga ut
och in genom stugan. Doerren till foerstugan vid gaveln stod naestan
bestaendigt halvoeppen. Den var sa lag, att den intraedande maste buga. Och
var det en fiende, vaentade honom banehugget fran den masurklubba, som
alltid lag pa baenken.

Smaningom fyllde han ocksa bodar och fallor med brandig boskap och sma
lurviga haestar. Ingen satte heller en mjoelkstaeva till munnen med en sa
skinande haelsa och belatenhet som han. Kinderna voro rundare aen pa en
husfreyja, som har vanan att alltfoer laenge droeja bland sina bunkar.
Roesten var djup och moerk som en jaettes, och hans haender sago ut att
kunna braecka upp kaeftarna pa en slagbjoern. Var morgon, naer den roeda
hanen gol pa avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsoevd ur
halmen. Hans foersta steg gaellde varggropen, men som den alltid befanns
tom, gick han sedan till traelarna pa akern. Storplogen hoell han i en
sadan heder, att ingen trael nagonsin fick saetta den i jorden eller halla
om styret. Han mjoelkade sjaelv sina kor och ryktade sina oxar och haestar,
och han foerde med sig en lukt av herde, da han kom tillbaka i salen.

Han var aldrig hard mot sina traelar, ty de voro som har pa hans egen
hjaessa och hud pa hans egen arm. Det var tvaer