, och jag kaenner
mig styrkt. Efter du ingen loen begaer, sa tack och lev vael!
Han makade saecken baettre upp pa ryggen och fortsatte sin faerd.
Mellan granarna framskymtade till sist oeppna aengsmarker och en
vasskantad sjoe. Aennu laengre bort i fjaerran bredde sig odlade faelt med
enstaka gardar, och han inbillade sig, att saecken blev laettare att baera.
Pa en sluttning bevuxen med avloevade ekar upptaeckte han en oevergiven
faebod utan doerr. Daer satte han sig till en stunds vila pa troeskeln, som
var lika hoeg som en baenk.
Naer han skulle staella ifran sig saecken, stannade hans oegon alldeles
oroerliga och han bleknade under solbraennan, skakad av en frossbrytning.
Han sag, att saecken hade sjunkit ihop nagot i ena hoernet som en vissnad
frukt. Med fingret kaende han rispan, genom vilken en liten del av det
gyllne innehallet redan hade runnit ut. Han slog en knut om rispan och
foeljde sina spar tillbaka till jordkulan, men den var tom. Endast askan
pa golvet visade, var elden hade brunnit. Med aennu tyngre steg, aen da
han bar den fullastade saecken, kom han efter en stund ater till faeboden.
Nagra mynt hade han hittat, men manga voro de icke, och snoen lag djup
nog att goemma de foerlorade at dvaergarna aenda till naesta toe.
Han satt pa troeskeln, och dagen var klar. Den bondtrygga segheten i hans
sjael boerjade smaningom att atergiva honom hans vanliga lugn.
--Varfoer skulle hemloes viking laengre stroeva omkring och soeka efter jord!
utropade han slutligen sa hoegt, som ville han, att var ek och var buske
skulle hoera honom. Haer aer kulligt och vaent. Har jag satt mark med
myntat guld och silver, far jag ocksa stanna och sjaelv baerga skoerden.
Haer skall jag bygga mig en gard, och den skall heta Folketuna. Och ni,
finndvaergar, ni skola bli mina traelar.
3.
Innan Folke Filbyter haemtade eld fran gardarna och begynte svedja och
roeja, tog han laga fasta pa sitt koep. Fem goda minnesmaen foeljde honom
genom skogarna och uppsatte ramaerkena. Han var sa lysten efter mark, att
han icke foersmadde det vaerdeloesaste kaerr. Allt betalade han i vittnens
naervaro, och Ulv Ulvsson, som var saeljare, nedsmaelte genast koepsilvret i
sma staenger och graevde ned dem pa ett obekant staelle.
Pa den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs
eller i svearnas land. De, som ingenting aegde, sutto hos de rikare och
voro noejda. I en trakt, daer det mest bodde vilda jaegare, som t
|