rann. Rovgods aer tung boerda,
och aennu har du langt till gardarna. Daer gardsfolk saetter ra och roer,
far dvaergen flytta. Dvaergen minns varken mor eller far, vet inte
varifran han kommit. Ensam bor han i skogarna med sina doettrar. Vart
jaertecken foerskraecker honom, och hela hoesten har det statt hotande
stjaernbilder pa himmelen. En god konung har laenge haerskat oever landet.
Fager, fager var han till att haelsa, da han red till tings i sin
alderdoms vita krona. Djupt i skogarna hoerdes skoelddundret och de fria
odalmaennens rop, naer de delgavo honom sin vilja. Emund, han som var av
langfedgaaett och haerstammade fran gudarna, foertryckte ingen. Lugnt steg
roeken fran dvaergens kula, och de, som blotade at Tor och Frey, hade hans
skydd. Daerfoer naemnde honom kristfolket Den slemme, men vi andra kallade
honom Den gamle. Visserligen aer han nu doed, och jag saeger dig,
loennvandrare, han aer doed utan son.

--Ni dvaergar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu kaenner jag
igen, att det var du, som stod pa skoeldmoens hoeg. Hade du visat mig den
genaste stigen, skulle du besparat mig mangen omvaeg. Men vad angar det
mig, vem som rader oever Uppsala oed? En konung aer en matfriare, som
latsas husbonde vid det bord, daer andra besta kosten. Mina faeder voro
stormodiga odalmaen, och ingen av dem salde sig till hirdtjaenst. Raeck mig
nu hornet, pyssling!

Dvaergen utstoette ett hanfullt vaesande mellan framtaenderna och tryckte
bada tummarna mot broestet.

--Har du aldrig hoert talas om den stoersta klenoden i Jorgrimmes kula?
Har du aldrig hoert om ulvhunden Manegarm, som tjutande och skaellande
jagar efter manen foer att sluka honom? En urtidskonstnaer tog en gang ett
tjurhorn och satte det pa foetter och sjoeng runor oever det. Han tvadde
det med soetaktig odoert, som goer maenniskorna galna, och lejkingraes, som
goer dem stela och harda. Det hornet namnfaeste han efter ulvhunden, ty
den, som dricker daerur, grips av en sa vild segerkaensla, att han vill
svaelja bade manen och stjaernorna och allt som aer synligt. Till sist
foerskraecktes konstnaeren foer sitt eget verk och goemde det i en ihalig
traedstam hoegt uppe pa ett berg. Bina byggde sina vaxkakor oever hornet
och fyllde dem med honung, men Jorgrimme tog rad av sina gudar och
hittade klenoden. Aer det ur hornet Manegarm du vill stilla din toerst?
Det aer mycket begaert.

--Jag tror lika litet pa dina ulvhundar som pa dina gudar.

Jorgrimme k