huvud
och sade:

- Din vaelsignelse, gode fader!

Manen lyste i denna stund pa tva varandra naermade anleten: ynglingens
skoena och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skraeckinjagande
... de naermade sig varandra, liksom foer att tydligare visa det
omaetliga avstand, som kan finnas mellan individuella daningar inom
samma slaekte, ty de voro sa skilda, sa motsatta, som det typiskt
maenskliga skiljer sig fran det urartade, det som i foerlusten av sitt
maenskliga varder foerskraeckligare aen det rysligaste, djurvaerlden har
att uppvisa ... och likvael--vem skulle ana detta?--var det den
aenglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga laengtan att varda,
vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framfoer
honom och lade sin ena hand pa hans lockar, medan den andras skrumpna,
med langa naglar vaepnade fingrar foro oever hans kind.

Foer Klemens foersvann det rysliga i uppenbarelsen foer det heliga, som
han inlade i henne. Foer honom var denne gubbe skoen.

Under detta upptraede kaende sig Petros orolig. Han fruktade, att
pelarmannen skulle saega nagot, som han icke borde. Han skyndade daerfoer
att avbryta det med foeljande ord:

- Fromme fader, jag har nu tillfredsstaellt din oenskan att se min
unge, hoegt aelskade son. Och han har aeven undfatt vad han
efterlaengtade: din vaelsignelse. Det aer tid att laemna dig i ro.

Pelarmannen stoedde sig med ena handen mot marken; den andra foerde han
till sina oegon, likasom hade han blaendats av manens klarhet.

- Klemens, sade biskopen, jag har nagra foertroliga ord att saega den
helige. Ga foerut och vaenta mig vid stadsporten.

Van att lyda, haelsade den unge praesten det gamla helgonet ett
voerdnadsfullt farvael och avlaegsnade sig oever faeltet.

En stund foerfloet under tystnad, medan Simon foerde handen oever sina
oegon. Han avlaegsnade fran dem en fraemling, som sedan laenge icke hade
visat sig daer--en tar, pressad av oemma kaenslor. Daerefter sade han, i
det han sag sig omkring:

- Varfoer gick Filippos?

- Naemn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen
kunde hoera dem. Jag vagade icke lata honom stanna kvar, ty du foermar
ej vakta din tunga.

- Du har raett, sade gubben och lade bada haenderna pa sin hjaessa. Naer
jag har knaeboejt laenge, blir jag sa besynnerlig haer uppe. Det susar och
brusar i min hjaerna. Men lat mig fa aterse honom! Jag skall nog akta
mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han ae