infunnit sig foer att begapa honom, visade han sig
blid emot de fromma kvinnor, som kommo med broed, vin och vatten; hade
han daeremot under dagens lopp varit foega uppmaerksammad, undfaegnade han
dem om aftonen, efter solens nedgang, ty foerst da talade han, med
foervirrade ord och hemska hotelser.

Natten foerbehoell Simon at sig sjaelv. Han tarvade dess timmar foer att
samla styrka till den foeljande dagens moedor. Sedan han naermare midnatt
sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes
blygas oever sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila vaexla med
roerelse, soemn med vaka. Men sov han, sa var det fagelns laetta soemn, ty
han vaecktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid faerdig
att slunga rysliga foerutsaegelser efter honom. Att om natten vandra
oever pelarfaeltet skydde daerfoer bade hedningar och kristianer.

Sedan de tre kvinnorna avlaegsnat sig, hoerde biskopen och foerelaesaren,
medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att
spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades
fran en liten lund pa andra sidan an. I naesta oegonblick sags en stor,
svart fagel hoeja sig oever lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med
flaxande vingar svaeva daeromkring, likasom hade han velat, men icke
vagat saenka sig ned.

- Kom da, korpen min! hoerdes helgonets skrovliga roest. Kom och aet din
kvaellsvard! Sa kom da, kom da, korpen min, korpen min!

Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstaenksamt kraxande,
men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet foeljde honom med
handen, i vilken han foermodligen lagt nagra broedsmulor.

- Var da icke raedd! Jag aer icke ond pa dig laengre. Jag skall icke
vrida halsen av dig. Sa kom da, kom da!

Tonen, vari dessa foersaekringar gavos, tycktes inverka pa korpen. Han
slog ned pa kanten av kapitaelen, men hoppade baklaenges, roerde vingarne
och uppstaemde nagra hesa ljud, da Simon utstraeckte handen foer att
fanga honom. Hans misstankar voro aennu icke alldeles oevervunna. Men
sedan Simon avstatt fran foersoeket och vaent sig bort, foer att fortsaetta
sin maltid, atervann fageln smaningom foertroende till sin herres
uppsat. Han kom naermare, hoppade slutligen i Simons knae och laet honom
fritt stryka sig oever den kolsvarta, glaensande ryggen, medan han med
mycken glupskhet deltog i helgonets maltid.

- Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen daer borta i
traeden, sade