helgonglorian i detta livet och hoppet
om hoegre salighet, om onaemnbara froejder och ofattlig vaellust i det
tillkommande.

Simon pelarhelgonet--sa kallades han--var nu vida kaend i den
kristna vaerlden. Man vallfaerdade fran oester- och vaesterlandet foer att
se honom och undfa hans vaelsignelse. Glansen av hans helgongloria
oekades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en
bekaennare, en av de fa aennu levande, som vid den sista foerfoeljelsen
under kejsar Maximinus hade hjaeltemodigt lidit foer sin tro. Varifran
han kommit visste foer oevrigt ingen, om icke biskopen.

Men fyra ar, det visste alla, hade Simon tillbragt daeruppe pa pelarens
kapitael, a ett rum av nagra fots omkrets, med braddjup runt omkring,
och dagligen, fran solens uppgang till dess nedgang, med vissa
uppehall foernyat sina knaeboejningar. Det sades, att han knaeboejde tusen
ganger om dagen. Fyra somrars sol hade daer toemt sin eld pa hans
hjaessa, fyra vintrars snoestormar daer rasat omkring honom. Hans draekt
var en bjoernpaels och ett rep som goerdel; hans enda bohag linan, varmed
han upphissade den foeda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han
var den kristianska befolkningens stolthet; de bada stora fientliga
trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om aeran att
raekna honom i sina leder; bada betraktade honom som Atens yppersta
maerkvaerdighet och prydnad. Hedningarne daeremot avskydde pelarmannen,
sedan han upphoert vara foeremal foer deras nyfikenhet. De offrade ju
blommor och roekverk at livets och glaedjens gudamakter och kransade de
skoena bilder, som konsten skaenkt av dessa. Kristianerna daeremot
knaeboejde foer sina helgons benrangel. Foerdenskull foerefoell det
hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle aegna en varmare
dyrkan at denne smutsige, fule, foerryckte gubbe, som likvael hade det
foeretraede framfoer benranglen och mumierna, att han var en levande
avgud.

De hedningar, vilkas religioesa kaensla och skoenhetssinne icke noedgade
dem avsky honom, asago honom med samma likgiltighet som tritonen, som
i arhundraden svaengt sin vaederfana pa Vindarnes torn vid torget i
Aten. De tycktes bada, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma
aemne, lika kaensloloesa foer solgloed och stormar, lika rotfasta pa sin
tranga hoejd.

Men om Simon var kaensloloes foer naturens krafter, var han det mahaenda
icke foer den dyrkan, som aegnades honom, ty sadana dagar, pa vilka
manga fraemlingar