d sig med otrolig hast bland de
nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen stroemmade de,
kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten foer
att taga den nya foereteelsen i skaerskadande. Man traengdes foer att icke
komma foer sent; slaetten fylldes av en brokig blandning fotvandrare,
akande, ryttare och baerstolar, av borgare, fraemlingar, soldater, barn
och kvinnor. Men bradskan var oeverfloedig. Aennu vid middagstiden var
den langskaeggiga, hiskligt fula, okaenda varelsen pa sin besynnerliga
plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga
kroppsroerelser. Han tycktes ej ha oega foer de tusen, som vimlade kring
pelaren och asago honom med blandade kaenslor av nyfikenhet, beundran,
avsky och raedsla. Men hans ansikte var nu vaent mot soeder, varifran
middagssolen saende sina braennande stralar.

Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var
maenniska; de togo honom foer ett foerfaerligt jaertecken, som badade
graesliga olyckor, en skengestalt, som visade sig foer att snart
foersvinna. Men nyckeln till gatan vart snart funnen, da emot aftonen
stadens kristianska praesterskap, anfoert av biskopen, med kors och
fanor tagade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjoeng psalmer,
knaefoell och i korus bad om den okaendes vaelsignelse. Solen var da i
nedgaende, och gubbens anlete vaent emot vaester; hans kala hjaessa
tycktes aega heliotropens laengtan och toersta efter det sjunkande
eldklotets sista strale. Foerst naer det var foersvunnet bakom Aegales
klippor, sag han ned pa de foersamlade. Hans oegon stirrade
blodspraengda, hans skaegg foell ned som en lang, tovig haengmossa oever
kapitaelen. Han utstraeckte sina armar och mumlade: Jag vaelsignar er!

Mannen pa pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av
sjaelvplageri, som en missfoerstadd kristendom alstrat i taevlan med
Indiens foerintelselaerande religioner--en bland dessa sjaelar, som,
splittrade in i hjaertroten av motsatsen emellan det andligas och
vaerldsligas krav, straevade att vinna andens fullkomlighet genom att
moerda sin natur--mahaenda en bland dem, som, medan de ville utrota
sina sinnliga boejelser, tillika funno sin enda raeddning i kroppsliga
kval emot ett skuldtyngt samvetes foertaerande flammor, och som
uppmuntrades att fortga pa denna bana, att mangfaldiga sina plagor,
att uppfinna det otaenkbara foer att oeka dem, emedan de haenfoerdes av den
beundrande maengdens dyrkan, av