r bjuda den helige, raettrogne Simon ...

En ny knuff fran den foerra avbroet detta inpass.

- Gode Simon, det aer jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens,
som sa ofta kommer till dig....

- Det aer bara ett broed och nagra droppar vin....

- Det aer gift, hon bjuder dig, Simon! Jag aer Anastasia, den raettrogna
Anastasia ... Ur vaegen med dig, orm!...

- Lama ragschu gojim! hoerdes gubbens roest, vresig och mullrande.
Foerdoemda pladdrerskor! Vad goeren I daer?

Nu kom den tredje kvinnan sin vaen till hjaelp och ryckte korgen fran
Tabita. Anastasia fick tid att faesta sin vid linan, som i detsamma
drogs i hoejden.

- Se sa, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att
taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned
graeset, se sa, vad fick du foer din moeda? Du har burit ugglor till Aten
och hoe till Megara. Har du icke, sa saeg!

Gubben uppe pa pelaren toemde den upphissade korgen och kastade honom
ned till hans aegarinna.

- Flygen haerifran, I snattrande skator, ropade han med arg och
skrovlig roest ned till de graelande kvinnorna, annars ... annars....

- Kom, sade Anastasias vaeninna och fattade hennes arm; vi skola icke
stoera honom laengre. Han vredgas, och du vet, att han da talar
foerfaerliga ord.

Gubbens hotelse verkade sa mycket, att de stridande efter ett par
ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser atskildes.
Anastasia tog sin tomma korg pa armen och atervaende med sin
ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lang omvaeg, foer att
undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde
nedslagen sina steg mot olivkullarne i slaettens bakgrund, mellan vilka
Batyllos', hennes mans, torftiga boning var faest.

Foer omkring fyra ar tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort
daerefter hade han fran ett hedniskt tempel latit bortfoera och uppresa
en pelare pa ett faelt utanfoer stadsmuren, man visste ej foer vilket
aendamal. Men tva ynglingar, som vandrade ut till Akademia foer att daer
ahoera Krysanteus, oeverraskades en morgon vid asynen av en roerlig
skepnad pa den ensamma pelaren. Foervanade gingo de naermare och funno,
att det var en gubbe, som knaeboejde, reste sig och knaeboejde ater, med
ansiktet vaent emot den nyss uppgangna solen. Han fortfor pa detta
saett, sa laenge de betraktade honom. I staellet foer att fortsaetta
vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och
omtalade vad de sett. Ryktet spre