ava staellt honom
foer kyrkans baesta till mitt foerfogande. Jag talar nu endast om
moejligheter, min son; men den som brinner av kaerlek till kyrkan, han
hoppas aeven pa det omoejliga och har syn foer allt, som kan gagna henne.

- Ack, varfoer redogoera foer dina bevekelsegrunder? Du aer lika god, som
du aer klok och foerutseende. Detta vet jag, och det aer nog.

- Och jag taenkte, fortfor biskopen milt, jag taenkte pa din laengtan
att skiljas haedan. Din kroppshydda aer svag, aelskade barn. Du aer icke
kallad att leva laenge i denna vaerld.

- Jag hoppas det och taenker daerpa med glaedje.

- Vael den, som far saetta sig vid Herrens foetter, medan de andres lott
aero hushallssorgerna! Men aeven dessa aero noedvaendiga. Kyrkan tarvar
ordnare och foersvarare. Jag trar som du fran dessa mangfaldiga
goeromal, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det
taliga bidandet. Men striden aer mitt kall, sa laenge min arm kan foera
svaerdet, ty sanningens fiender aero manga och farliga.

De hade under samtalet fortsatt sin gang. De laemnade gravfaeltet genom
en port, motsatt den, genom vilken de intraett.

Framfoer dem lag nu i manens klara sken en slaett, som till hoeger hade
en rad kullar, oever vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga gravita
goerdel. Bakgrunden staengdes av olivklaedda hoejder, och ur deras skuggor
framtraedde en a, som kom fran andra sidan om Lykabettos, sakta
slingrade emellan hoega vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och
bruten aterkastade manens bild, tills hon pa sin vaeg till floden
Kefissos dolde sig bakom den langa, moerka, i fjaerran svinnande rad av
aldriga traed, som tecknade vaegen till Akademia.

Fran mitten av detta faelt reste sig en ensam pelare. Ovanpa honom
skoenjdes ett roerligt foeremal, likt en maenniskoskepnad.

Det roerliga foeremalet var i sjaelva verket en maenniska--en gubbe med
kal hjaessa och gratt, boeljande skaegg. Han lutade med boejda knaen oever
djupet och hoell i handen en lina, likasom ville han maeta avstandet
till marken.

Det var likvael icke hans uppsat. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor,
av vilka de tva foersoekte undanskuffa varandra, medan bada i taevlan
straeckte upp korgarne, som de buro, foer att faesta dem vid en jaernkrok,
varmed linans nedhaengande aenda var utrustad.

- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det aer endast ett
broed och....

- Ur vaegen med dig, utbrast den andra; att du, som aer en kaetterska,
bara vaga