rna kastades
baklaenges av blasten och satte sig som krakor innerst pa aengsmarkerna.
Det stod en vaegg kring havet, sa att solen gick ned utan aftonrodnad. I
raemnan pa en stormsky, som stannade oever gravfaeltet, upptindrade redan
den foersta stjaernbilden.

Pa skoeldmoens hoeg stod den kvaellen en finndvaerg, som hette Jorgrimme. Han
var helt och hallet klaedd i ludna raevskinn. Trolltrumman haengde pa
ryggen, och i den silverkedja, som tjaenade till baelte, bar han en maengd
torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen at havet och lyddes inat
landet. Slutligen lyfte han bada tummarna och boejde sig och ropade ned i
hoegen:

--Hoegbor! Hoeren I? I kvaell grata kvinnorna i hoeganloftsalen pa
Foeresvall. Lang aer vaegen dit, sju dagsresor lang, men aldrig foerr hoerde
jag en sadan veklagan. Aldrig foerr gick en sadan fasa ut oever landet.

En stund soekte han i det frusna graeset och hopsamlade nagra torra oerter,
men sedan stannade han igen och lyssnade.

--Sla ett hart slag pa din skoeld, hoegjungfru! sade han. Vaeck dina
gelikar ur doedssoemnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i
svearnas heligaste gudahov. Det aer Asa-Tors belaete, som skaelver.
Foerbarmande, foerbarmande oever allt levande!

Som han aennu talade visade sig en hemvaendande vikingaflotta vid
synranden. Alla skeppen styrde jaemsides i rad med lutande master och
svaellda segel. En lurs boelande ljoed genom stormen, och tre av skeppen
foello daervid undan foer vinden med skoeldmoens hoeg till inseglingsmaerke.

De andra brusade vidare oesterut i ett moln av yrsnoe och vaende runt
landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas
skepp, tva och tjugu i antal. Hotande voro de ocksa att se med sina
mordrunor pa seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och
stangande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gaellde att
foere islaeggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och nagra aemnade sig
aenda till de vassrika dystraenderna vid Aros. Daer skulle fetaktig
offerroek haelsa dem fran var sten. Horgabrudarna skulle komma aenda ned
till vattnet och signa skeppen med blodstaenkning och vifta med kvistar
fran det evigt groenskande, heliga traedet vid Uppsala hoegar. Till allt
detta laengtade svearna, och det fanns inga rev att taga in pa deras
segel. De hade svurit en ed att aldrig vaeja foer en stormby eller ga i
noedhamn.

Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra
farvael, bar dae