dagen en
avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stand att driva ett
garveri; kanske andra dagen en aettling av Hyperbolos, som fick lana
penningar att inraetta en lampfabrik. Nog av att yrken, foer vilka det
forna Aten var frejdat, anyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide
genljoed anyo av staedens klang i vapen- och metallverkstaeder, i
Kolyttos tillverkades ater klaeden och tyger, i Piraeus byggdes ater
skepp. Sedan Krysanteus givit foersta stoeten, fortfor roerelsen av sig
sjaelv och tillvaexte utan hans atgoeranden. De summor, han nedlagt pa
naeringsflitens uppmuntran, stroemmade tillbaka i kassakistan i hans
aula. Om framgangen saledes oeverskylde hans sloeseri i denna riktning,
sa framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lang tid den
vurmen att vilja se de skoena konsterna aterlivade i deras egen
foedelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser
foervandlat konstnaern i folkets oegon fran en vanlig hantverkare till en
det skoenas praest, ingiven av Apollon, helig som sadan. Men Hellas'
konst hade gatt under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu
foerde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna ansprak,
foer vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och
faergstrykare. Felet lag hos dem sjaelva, som gjorde konsten foeraktad,
och hos tiden, som laet foerleda sig att foerakta konsten och hennes
utoevare. En yngling av aedel boerd kunde icke laengre taga penseln eller
mejseln i hand, om aen den raecktes honom av sjaelva Pallas Atena.
Hedningarne foergudade sina gamla konstnaerer och missaktade sina unga:
kristianerna hatade bade de gamla och de unga. Under sadana
foerhallanden var den uppgift, Krysanteus haer ville loesa, en mycket
svar. Ocksa misslyckades foersoeket alldeles, savida man naemligen
antager, att malet icke var att foerstoera penningar, utan att upphjaelpa
konsten. De malningar, Krysanteus koept av unga konstnaerer och
frikostigt gaeldat, prydde nu vaeggarna hos hans foerpaktare; de
bildstoder, vilka samma vurm foermatt honom tillaegna sig, voro
allesammans foerda till hans lanthus och uppstaellda i en lund, daer
deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga
rosenbuskar. Tyvaerr hava vi aennu icke slutat foerteckningen pa den
atenske arkontens penningoedande darskaper. Vi noedgas tillaegga, att han
aelskade litteraturen. Sjaelv aegde han en bokfabrik, som oeversvaemmade
vaerlden med skrifter, icke blott av de gamla klassiska foerfatt