cklan! ljoed den bjudande roesten inifran sanktuariet.
Skatter finnas haer inga. Eusebius och Apodemius, jag saeger er aen en
gang, I han plundrat skamloest....
- Herre, haer aer fyndet!
- Ha, lat se! Idel loesa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har
hunnit hopa flera loegner aen jag trodde pa sitt samvete. Tag handen
full, Eusebius. Det aer nog foer det skaemt vi vilja anstaella.
Maennen uttraedde ater ur sanktuariet. En av dem bar i handen en maengd
blad, pa vilka forntida orakelsprak, givna av den delfiske Apollon,
voro upptecknade. Man hade foervarat dem med samma omsorg som de
sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller
kodexform. I oeverensstaemmelse med ett uraldrigt, foer heliga skrifter
gaellande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle paminna om
deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske aeven om de mytiska
sibyllornas sed att skriva sina spadomar pa loev, som de enligt
skaldernas skildring kastade i floden eller spredo foer vinden.
Naer gruppen ater stod under lampan, vars sken var stadigare aen det
flaemtande blossets, avtogo pa befallning tva av maennen de hjaelmar, de
buro under kapuschongen, och framraeckte dem att fyllas med de ur
sanktuariet roevade papperen.
- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihaligt skratt. Vi
skola fuska i klaeromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjaelm
foer Julianus.
- Anatema oever hans namn! Mumlades i korus.
- Och jag drager ur Osius' foer mig sjaelv. Apollon, varhelst du aer, i
Olympen eller helvetet, sa manar jag dig nu att styra vara haender till
det raetta! Har du nagonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt skoete, sa
goer det nu!
Den gulblekes ton foerradde i detta oegonblick allt annat aen skaemt. Han
mumlade mellan taenderna en besvaerjelseformel, stack daerefter handen i
Osius' hjaelm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma
ur Marcellus' och raeckte det pa slump fangade papperet at sin herre.
Den gulbleke genomoegnade foerst det foer Julianus av lottningen bestaemda
orakelspraket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna
--daerefter det, som skulle gaella foer honom sjaelv. Hans omgivning
betraktade honom med yttersta oro. Det droejde nagra oegonblick, innan
han oeppnade sin mun och sade med matt roest:
- Eusebius, din arm!
Eusebius skyndade att stoedja den vacklande.
- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han.
- Det aer ingenting. En ploetslig matthet.
|