a visste Annaeus Domitius, att ingen regering
skulle misstycka, om han foersummade att begagna sig av raettigheten att
taga en doed mans huvud, om ocksa ingen skulle beloena honom foer att han
underlatit det.

Medan Annaeus Domitius vaelvde dessa tankar, oeverflyttade Petros
samtalet just pa den person, som var deras foeremal. Han fragade i
viskande ton, ty han kaende sina presbyterers och diakoners uppoevade
hoersel--han fragade, om prokonsuln fatt befallning fran hovet att
taga huvudet av arkonten.

Annaeus Domitius svarade pa denna fraga med nej, i det han smalog och
lekte med sin halskedja.

En suck laettade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat
tillvaron av en sadan befallning.

- Dess baettre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig
anhaengare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom.
Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans foerman hos eusebierna
och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor....

- Utan tvivel.

- Och mahaenda ha mina foerestaellningar burit frukt. Men det aer likvael
ovisst, om icke en sadan befallning kan anlaenda aennu i afton, i
morgon, naer som man minst vaentar den. Oss emellan sagt (Petros saenkte
ater sin roest till viskning), det aer farligt att vara rik i vara
dagar. Hovets eunucker ... du foerstar mig?

Annaeus smalog och nickade bifall. Han taenkte ej blott pa hovets
eunucker, utan ock pa dess biskopar. Daerefter betraktade han sina
fylliga vador och svor i tysthet en ed oever sin alipilarius[2], ty
hans skarpa oega upptaeckte pa hoegra skenbenet ett harstra, som undgatt
den ifragavarande slavens uppmaerksamhet.

[2] Slav, vars goera var att utrycka harstran.

- Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, aer en boen till
dig, min lysande och aedle herre, och tillika en uppmaning, given av
sjaelaherden till ett av faren i hans hjord. Innan du kroeker ett har pa
Krysanteus' huvud, niaste du daerom underraetta mig. Jag ber dig daerom
sasom ett hoegsta prov pa din vaenskap, besvaer dig daerom i namn av den
heliga allmaenneliga kyrkan, som skulle lida en svar, en oersaettlig
foerlust, om du foergaeter den boen jag haermed laegger dig pa hjaertat och
minnet.

Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en
sa ringa sak kunde adagalaegga den oaendliga voerdnad och tillgivenhet
han hyste foer biskopen av Aten.

Sedan Petros daerefter foerevisat den skrivelse fran kejserliga
ministrarne, som beraettigade kri